Är avfallshanteringen av pappersförpackningar i Sverige
kostnadseffektiv?
Ett led i den svenska miljöpolitiken har varit att främja en ökad återvinning av avfall, vilket gjort att en mer konsekvent lagstiftning utbrett sig, exempelvis genom producentansvaret som infördes i mitten på 1990-talet. Tanken är att det som tidigare setts som avfall ska omvandlas till resurser istället för att det ska gå till förbränning eller deponering. Syftet med denna studie är att, med hjälp av en samhällsekonomisk kalkyl, undersöka ifall de tre behandlingsmetoderna: återvinning, förbränning och deponering kännetecknas av kostnadseffektivitet. I kalkylen läggs en stor vikt bland annat på de externa kostnaderna, det vill säga hur hushållens fritid samt miljökostnader bör värderas. Den metod som används för att göra den samhällsekonomiska värderingen bygger på en modell som är framtagen av Radetzki [1999] och som enligt Pearce och Helm [2003] är den korrekta metodologin att använda. I vår studie finner vi att det inte är möjligt att avgöra huruvida någon specifik metod är det bästa alternativet samt att de tre behandlingsmetoderna inte kännetecknas av kostnadseffektivitet. Uppskattningarna av kostnaderna är mycket osäkra på grund av bland annat svårigheterna i att estimera värdet på individers fritid samt tidsåtgången vid återvinning. Det föreligger också stora problem gällande vilken metod som ska användas när miljökostnaderna ska värderas.