Äganderätt till koncessionsmineraler
Sveriges gruvnäring har en lång historia som sträcker sig ända till medeltiden. Lika länge har det funnits behov av en reglering för utnyttjandet av dessa naturtillgångar. Regleringens syfte har varit mångfacetterat. Det har bl.a. gällt att inpassa utnyttjandet i en marknadsekonomi samt stimulera upptäckt och utnyttjande av mineraler. Det starka allmänintresset av att upprätthålla en gruvnäring har gjort att fastighetsägaren fått en underordnad ställning i mineral-lagstiftningen. Denna uppsats syftar till att undersöka vem som ska anses ha äganderätt till koncessionsmineraler. Frågan har ansetts avgörande för vilka rättigheter som ska tillkomma en fastighetsägare för att dennes fastighet nyttjas för gruvdrift. En härtill väsentlig fråga är hur långt ner i jorden fastighetsägarens rätt till fastigheten sträcker sig. Klart är att fastigheten omfattar inte bara ett visst avgränsat område på markytan utan också ett utrymme ovanför denna. Samtidigt anses fastigheten inte ha en obegränsad utsträckning i höjd- och djupled. Framställningen bygger främst på förarbetena till minerallagen och tidigare gällande gruvlagstiftning.