Yngre elevers användande av fingertal
Syftet med denna studie är att med variationsteorin som teoretisk grund undersöka undervisningen i tvåelevgrupper i årskurs 1 där fingertalen, beskrivna av Dagmar Neuman, introducerades. Studien belyser (i) vilkamönster av variation som presenterades i undervisningen samt, (ii) hur eleverna i de respektive gruppernaeventuellt förbättrade sig. Vidare fokuseras (iii) huruvida undervisningen verkade gynna de kunskapsmässigtsvaga eller starka eleverna.Studien är en kvalitativ experimentell studie inspirerad av arbetssättet i en learning study. Eleverna delades upp itvå grupper, och utifrån studiens lärandeobjekt, att förstå och kunna använda sig av fingertal, planerades tvålektioner för grupp A. Utifrån lektionsanalys och resultat i för- och eftertest reviderades lektionsplaneringeninför undervisningen med grupp B.Då eleverna redan i förtestet uppvisade goda resultat kunde endast en mindre förbättring av medelvärden i bådagrupperna påvisas. Grupp A förbättrade sitt medelvärde något mer. Detta kan förklaras av att de två elever somförbättrade sitt resultat markant båda tillhörde denna grupp. Dessa två elever tillhörde de elever som fått lägstpoäng i förtestet, men efter undervisningen förbättrade de sitt resultat avsevärt.I grupp A förbättrade eleverna främst sin förmåga att direkt forma fingertalet 8. Färdighetsträning för dennaförmåga iscensattes i undervisningen för såväl grupp A som B, men i grupp B löste samtliga elever dennauppgift redan i förtestet. Grupp B visar däremot en något större förbättring rörande problemlösningsuppgifter. Enförklaring till detta kan ha varit att flera kritiska aspekter varierades samtidigt i en problemlösningsuppgift somendast förekom i undervisningen med grupp B.Studien är relevant för blivande och yrkesverksamma lärare då undervisningen av fingertal verkar vara ettarbetssätt som gynnar de kunskapsmässigt svagare eleverna.