Val av markbehandlingsmetod inom Sveaskogs innehav i norra Sverige
Syftet med studien var att undersöka (i) planerarnas val av markberedningsmetod (främst avseende harvning och högläggning) i relation till terrängens svårighetsgrad, samt inverkan av (ii) markbehandlingsmetod och (iii) markberedningens utförande på markberedningsresultatet och plantornas etablering. Tre material användes; ett övergripande inventeringsmaterial med godkända, optimala och underkända planteringspunkter samt antal markberedningsrader per 100m, ett detaljerat inventeringsmaterial med beskrivning av markberedningspunkter och resultat från en kontrollinventering av svårighetsgradsbedömning samt ett material från Sveaskogs register avseende återväxtkontrollerade objekt med antal etablerade huvudstammar efter 1-3år vid olika markberedningsmetod, svårighetsgrad och bonitet.Endast för 51 % av objekten överensstämde planerarens och kontrollinventerarens bedömning (gjord efter avverkning och markberedning) av svårighetsgrad. För 23 % av objekten var planerarnas bedömning en svårighetsgrad lägre/lättare än kontrollinventerarens klassning. Harvade objekt hade 14 % signifikant fler godkända planteringspunkter per ha och bättre måluppfyllelse (95 resp. 86 % av önskat antal) än de som höglagts (avser normal och svår mark; harvning hade inte utförts på lätt mark). Andelen optimala av godkända planteringspunkter var relativt lika mellan metoderna, på normala och friska marker var det 28 % lägre andel underkända planteringspunkter för harvning jämfört med högläggning. Inga skillnader fanns mellan olika svårighetsgrader för godkända och andel optimala av godkända planteringspunkter. Ingen signifikant skillnad fanns heller mellan svårighetsgraderna när det gäller antal optimala planteringspunkter per ha. Elva av tolv inventerade höglagda objekt inom svårighetsgrad lätt klassades som underkända, med förekomst av stenar (48 %) och stubbar (37 %) som vanligaste orsaker till underkännande. Totalt för alla svårighetsgrader var hinder som stenar (40 %), stubbar/lågor (37 %) och ris/hyggesrester (14 %) tydliga orsaker till att höglagda punkter inte godkändes. Höglagda objekt hade fler rader/körsträckor per 100m än harvade (50,9 resp. 43,1 i genomsnitt för samtliga marktyper). För högläggning och harv var det 0,33 resp. 0,45 godkända planteringspunkter/m. För högläggning var skillnaden mellan antal godkända och totalt antal planteringspunkter ca 50 % vilket innebär att ca 860 planteringspunkter per hektar var underkända. Det fanns ingen tendens att förarna hade anpassat markberedningen till svårighetsgrad eller till önskat antal godkända markberedningspunkter per ha. Inventeringsmaterialet med etableringsresultat 1-3 år efter plantering visade inte på några skillnader mellan markberedningsmetoder men totalt antal huvudstammar per ha var lägst på låg bonitet (SI < 19; 13 % lägre än på medel och hög bonitet) speciellt om svårighetsgraden var klassad som svår.Instruktionen för val av svårighetsgrad verkar alltså fokusera på de faktorer som har störst betydelse för markberedningen (stenförekomst och bonitet) men den behöver ses över. Med högläggning erhålls (vid normal svårighetsgrad och frisk mark) större andel optimala planteringspunkter i relation till antal godkända planteringspunkter jämfört med harvning även om det vid harvning blir betydligt fler godkända planteringspunkter totalt sett per ha. Nämnda skillnad mellan markberedningsmetoder verkar dock inte påverka antalet etablerade huvudstammar per hektar vilket tyder på att definitionerna för godkänd/underkänd planteringspunkt inte är helt relevanta.