Utvisning av barn
Utlänningslagen i förhållande till socialtjänstlagarna och barnkonventionen
Det finns barn som placeras i familjehem i både Sverige och Norge av respektives lands myndigheter. Barnen placeras på detta sätt hos andra familjer för att de vill ge barnen en tryggare uppväxt pga. att de biologiska föräldrarna brister som vårdnadshavare. De kan t.ex. vara psykiskt sjuka, hota att döda barnen, inte ge dem mat, utnyttja dem sexuellt eller vara en fara för deras psykosociala hälsa och utveckling. Genom den här placeringen i enlighet med socialtjänstlagarna har barnen fått en möjlighet till ett tryggare liv och en bättre uppväxt. Samhället har hittills tagit sitt ansvar för att tillgodose barnets bästa behov. Problemet är bara det att dessa barn har föräldrar som är asylsökande vilket innebär att de biologiska föräldrarna kan utvisas ur landet vilken dag som helst och barnen måste följa med dem till sitt hemland.Det skyddet och den vården som samhället har lovat barnen om en trygg framtid försvinner lika snabbt som utvisningsbeslutet kommer. Utlänningslagen som reglerar invandringen i Sverige och Norge står nämligen över lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.Alla beslut som rör barn ska fattas utan diskriminering av barnen med hänsyn till barnets bästa. Ett beslut av detta slag borde inte i praktiken få väga tyngre än ett beslut om barnets bästa. LVU-beslutet som kom först med motiveringen att barnets bästa inte är att stå under vårdnaden av sina biologiska föräldrar måste väga tyngre än utvisningen. Speciellt när utvisningen ska ske med de biologiska föräldrarna.Sverige har ratificerat barnkonventionen sedan år 1990 men valt att inte inkorporera konventionen i den nationella rätten utan bara anpassa lagarna i enlighet med konventionen. Norge har däremot infört konventionen i sin nationella lagsamling sedan år 2003. Men vilken skillnad gör det egentligen för barnens rätt i utvisningsärenden?