Utvärdering av två inventeringsmetoder med hjälp av GPS-märkta vildsvin (Sus scrofa)
Vildsvinens (Sus scrofa) ökning i Sverige och övriga Europa har skapat nya konflikter mellan olika intressegrupper där skador på åkermark och ett ökat antal trafikolyckor är några av de främsta problemen. Detta ställer höga krav på förvaltningen av vildsvinsstammen för att begränsa skadorna. En grundförutsättning för en bra förvaltning av vildsvinen är att en relativt god uppskattning av populationsstorleken kan erhållas. Fungerande inventeringsmetoder för vildsvin är svåra att ta fram och i denna studie har jag därför utvärderat två olika metoder som kan lämpa sig för vildsvinsinventering; simultana observationer (med människor) och viltkameror, båda vid foderstationer. Rörelsemönster från GPS?märkta vildsvin låg till grund för studien.
Andelen djur av den lokala populationen som fångas upp varierar mellan olika områden och tid på året för de båda inventeringsmetoderna. I resultatet framkom det att simultana observationer i medeltal fångar upp mellan 2,3?3,6 gånger fler vildsvin än vad en viltkamera gör för samma period. Vetskapen om hur inventeringsresultaten för de två metoderna förhåller sig till varandra, gör att båda metoderna går att kombinera vid en inventering. Ett ökat antal observationsplatser ökar inte nämnvärt andelen djur som fångas upp om de inte är betydligt fler (fördubbling eller mer av observationsplatserna) och även har motsvarande attraktionskraft på djuren. Resultaten tyder även på att inventeringar utförda i skogdominerad mark kommer fånga upp en större andel av populationen än inventeringar gjorda i jordbruksmark samt att det är lämpligast att inventera under vinterhalvåret då besöksfrekvensen av vildsvin vid observationsplatser är högre.