Uttern i Sverige
miljögifters effekter i relation till populationsstorlek och patologiska förändringar
Uttern (Lutra lutra), är ett rovdjur som livnär sig mestadels på fisk därmed är en toppkonsument i näringskedjan. Detta gör arten extremt sårbar för miljöföroreningar som bioackumuleras. Under 1950-talet minskade utterpopulationen i Sverige kraftigt både i antal och i distrubution. Från att tidigare ha funnits i hela Sverige, med undantag av Gotland, fanns på 1980-talet utter bara på ett fåtal platser i Sverige. Även i andra delar av Europa minskade uttern dramatiskt i antal, medan populationer på andra platser verkade vara opåverkade. Förklaringarna till minskningen av utterbeståndet antas vara ökningen av PCB samt DDT i miljön under början och mitten av 1900-talet.
Uttern tillhör Statens vilt och påträffade döda uttrar ska skickas in till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) eller Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för kemiska analyser och obduktion. Inte patologiska förändringar har kunnat härledas direkt till miljögifters påverkan, men bland de som observerats finns förändringar i rörbenens sammansättning, minskad näringsstatus och eventuellt cystor på sädesledaren. Det är alltså främst genom observationer av förändringar i populationsstorlek i relation till miljögiftskoncentrationer samt genom toxikologiska studier på bland annat mink (Neovison vison), en nära släkting till uttern, som det har visats att uttern påverkats mycket negativt av miljögifters spridning i miljön.
Sedan tillverkningen av PCB och DDT förbjöds i Europa under 1970-talet, har halterna av dessa kontaminanter i utter minskat, samtidigt som uttern har visat tecken på förbättrad näringsstatus och reproduktionsförmåga. Utterbeståndet är alltså numera på uppgång. 2006 uppskattades utterpopulationen till mellan 1600 och 2000 individer och utter finns återigen på platser där den har varit försvunnen under flera årtionden. Trots detta, finns fortfarande hot i miljön som uttern står inför. Fortfarande är uttern utsatt för ämnen såsom metylkvicksilver och flera klororganiska föreningar. Ämnen såsom per- och polyfluorerade ämnen, som kan ha en levertoxisk samt hormonstörande effekt, visar till och med på en uppåtgående trend i utter. Vad detta kan innebära för utterpopulationen är inte helt klarlagt och därför behövs mer forskning på området.