Tillfälliga markbehov vid byggande av järnväg
förutsättningarna för ett mer enhetligt markåtkomstförfarande vid genomförande av järnvägsplan
Regelverket kring byggandet av järnväg är utformat så att det krävs två olika markåtkomstprocesser beroende på om det handlar om tillfälliga eller permanenta behov. Markbehov för den i tiden bestående järnvägsfastigheten med tillhörande servitutsupplåtelser hanteras i lantmäteriförrättning genom fastighetsreglering. Tillfälliga behov av mark under tiden för byggandet av järnvägen löses i stället, om inte en frivillig överenskommelse kan nås, genom beslut av länsstyrelse om nyttjanderätt. Följderna av detta blir att markåtkomstfrågorna hanteras i två olika processer där handläggning, ersättningsfrågor, överklagan skiljer sig åt beroende på typ av markupplåtelse. Syftet med detta examensarbete är att utreda förutsättningarna för ett mer enhetligt markåtkomstförfarande vid genomförande av järnvägsplan. Diskussioner har förts, såväl vid framtagandet av lag om byggande av järnväg (LBJ) som vid senare tillämpning av regelverket, om möjligheten till att tillämpa servitutsfiguren för dessa tillfälliga behov av mark för järnvägsändamål. Detta hade möjliggjort för att även upplåtelse av mark för tillfälliga behov kunde hanteras inom ramen för en lantmäteriförrättning och endast en markåtkomstprocess hade blivit nödvändig. Problemet ligger i att servitut enligt fastighetsbildningslagen (FBL) ska vara av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning och ska därmed avse ett varaktigt behov. De kan inte upplåtas för viss tid med undantag endast för behov som senare tillgodoses på annat håll, ett s.k. tillfälligt servitut. Detta förutsätter alltså ett långsiktigt behov men en tillfällig lösning tillåts till dess en mer permanent lösning finns tillgänglig. Behovet av mark för t.ex. upplagsplatser i samband med byggande av järnväg är inte långsiktigt och tillgodoses inte heller senare på annat sätt. Här utgör istället servitutet förutsättningen för att den permanenta järnvägsfastigheten ska kunna åstadkommas, behovet är alltså tillfälligt men för ett långsiktigt ändamål. Vid LBJ:s tillkomst valde man att lämna frågan om tillfälliga servitut och konstaterade endast att rättsläget för tillfällig servitutsbildning med stöd av FBL var osäkert. Avsaknaden av långsiktighet i de markbehov som finns under byggtiden är alltså grunden till att inte all nödvändig mark kunde hanteras inom ett och samma förfarande, lantmäteriförrättning, och man valde att specialreglera frågan genom beslut av länsstyrelse om nyttjanderätt. Nyttjanderätt överensstämmer med karaktären av markbehoven under byggtiden då denna är tidsbestämd i sin upplåtelse. Rättigheten gäller mellan enskilda eller juridiska personer och är inte strikt kopplad till fastighet i jämförelse med servitut. Avsaknaden av fastighetsanknytning gör att Lantmäteriet inte kan ta beslut vad gäller nyttjanderättsavtal. Rapporten behandlar olika möjligheter till förändringar som skulle innebära att markåtkomstprocessen blir mer enhetlig och rationell. Här framstår lantmäteriförrättning som ett utmärkt genomförandemedel med former som skapar förutsättningar för samförståndslösningar. Inom ramen för en förrättning bör man se på möjligheten att Lantmäteriet tillåts upplåta nyttjanderätt för tillfälliga behov under byggtiden. Här borde samma princip som vid ledningsrätt eller upplåtelse enligt AL kunna tillämpas, att genom upplåtande av arbetsområde i samband med förrättning för permanenta behov möjliggöra för ett samlat förfarande. Härigenom förblir servitutsfiguren förbehållen ändamål som är långsiktiga och varaktiga men möjligheten öppnas för att inom lantmäteriförrättning ändå kunna hantera all nödvändig mark för järnvägsändamål. Oavsett om denna rättighet benämns nyttjanderätt eller utformas som ett nytt begrepp kräver detta en förändring av dagens regelverk.