Surfaktant protein D - fysiologin och dess roll som biomarkör för perifera lungproblem hos djur
BiomarkörDjurFysiologiSurfaktant protein DPerifera lungproblemSurfactant protein DBiomarkerPeripheral lungproblemsAnimalsPhysiology
Användningen av biomarkörer inom medicin är ett viktigt verktyg för att ställa diagnos och fatta terapetiska beslut. Surfaktant protein D (SP-D) har visat sig vara en lovande biomarkör för perifera lungsjukdomar på humansidan och har därför även börjat studeras inom veterinärmedicinen.
Surfaktant protein D är ett relativt lungspecifikt protein och produceras främst i perifera delar av lungorna, f.f.a av claraceller i bronkioler och typ II pneumocyter i alveoler. Det fungerar som ett akutfasprotein med liknande egenskaper som kollektiner och är därför viktigt för medfödda immunförsvaret. Förutom detta har det också visat sig vara grundläggande för normala lunghomeostasen genom att utgöra en beståndsdel i surfaktant. Mekanismerna bakom dess funktion i lungan är dock inte helt klarlagda.
Eftersom SP-D är så basalt för lungan påverkas det ofta kraftigt vid perifera lungskador. Denna påverkan kan i sin tur leda till förändringar i både BAL-vätska och serum och på så sätt kan SP-D fungera som en potentiell biomarkör. Studier har bl.a visat att SP-D kan användas som biomarkör för inflammatory airway disease (IAD) på häst. Exakt hur SP-D påverkas vid lungskador är inte helt fastsällt.
Egenskaperna hos SP-D verkar vara liknande för de flesta djurslag och individer inom samma djurslag, men många studier har visat att vissa typer av skillnader ändå föreligger, så som struktur, extrapulmonär produktion och reglering. Dessa skillnader kan göra att den patofysiologiska processen också varierar, vilket kan försvåra tillämpningen av SP-D som biomarkör för perifer lungsjukdom inom veterinärmedicinen.
Majoriteten av de studier som gjorts är humana och de finns ett flertal perifera lungsjukdomar för vilka SP-D visats vara användbar som biomarkör. Veterinära studier är inte alls lika många utförda och kunskapen om SP-D är således mycket lägre på veterinärsidan. För att med säkerhet inom veterinärmedicinen kunna basera diagnoser och terapeutiska beslut med SP-D som biomarkör måste fler studier göras på djur eftersom extrapolering från humanmedicin till veterinärmedicin inte är pålitlig.