Stretching som sjukgymnastisk behandling för rörlighet, smärta och fysisk återhämtning
Stretching används som en naturlig del före eller efter fysisk aktivitet. Inom hälso och sjukvården används stretching av sjukgymnaster som behandlingsåtgärd vid olika sorters besvär i rörelseapparaten samt inom neurologin. Syftet med litteraturöversikten är att skapa en överblick över forskning i ämnet och utifrån det skapa en bild beskrivande olika stretchingmetoder samt dess effekter på rörelseomfång, smärta och fysisk återhämtning. En litteratursökning gjordes i databaserna PubMed, PEDro, AMED, CINAHL och Web of Science vilket resulterade i att 21 RCT artiklar inkluderades. Studier avseende ökning av rörelseomfång visade att statisk stretching och PNF/KAT är effektivare för att öka rörlighet i hamstrings jämfört med dynamisk och ballistisk stretching. Även passiv statisk stretching är effektiv vid knäartros för att förbättra rörelseomfång, minska smärta och stelhet. För att öka rörlighet i ländrygg är både dynamisk och statisk stretching lika effektiva. En studie visade på smärtlindring av enbart stretching, och två studier visade att stretching kombinerat med annan behandling ger bättre resultat än stretching enskilt vid nacksmärta. En liten lindring fanns på stretching vid träningsvärk, dock ingen vid hälsporre. Stretching ger ingen förbättrad fysisk återhämtning. Vi har kommit fram att statisk stretching är mest effektiv för att förbättra rörelseomfånget. Att stretching kan ge effekt för att minska smärta/obehag vid statisk arbetsbelastning. Att stretching kan ha viss effekt på smärta om den kombineras med annan sjukgymnastisk behandling vid nacksmärta. Stretching har ingen fysisk återhämtande effekt efter fysisk aktivitet.