Stig in i den verkliga världen
Om metafiktionen i Paul Austers Orakelnatten
För att återknyta till de problem jag hade när jag läste Auster för första gången utan att veta vad metafiktion är, har jag i denna uppsats till en början förklarat vad metafiktion är, för att sedan gå över till att undersöka hur en författare använder sig av metafiktion i sitt skrivande.Jag har konstaterat att undersökningar om metafiktion har gjorts tidigare men inte på Orakelnatten och därför har jag valt att utföra en sådan undersökning. Det problem som jag formulerade i början har besvarats. Jag har skapat en förståelse för vad metafiktion är för något och hur Auster använder sig av det. Först och främst så ser vi att Auster använder sig av metafiktion och att han är väl medveten om vad det är för något. Detta har jag visat genom att applicera Waughs och Janssons teorier om metafiktion på Orakelnatten. Tidigare forskning har använts för att komplettera dessa teorier och för att få en större helhetssyn.Jag har använt mig av Waughs och till en del Janssons termer och teorier för att kunna kategorisera några metafiktiva grepp som Auster nyttjade när han skrev Orakelnatten. I undersökningen har jag redogjort för delar av handlingen genom exempel och citat. Detta var min metod för att kunna utföra denna undersökning.I det första avsnittet redogör jag för att Auster använder sig av sin egen miljö, författarmiljön, när han skriver Orakelnatten. Jag har kommit fram till att det är ett typexempel på en metafiktiv strategi, då karaktärerna är författare och bokförläggare. De rör sig inom det yrket som Auster bemästrar och lever i.I det andra avsnittet klargjordes det att Auster låter sin läsare följa med i skrivprocessen och i diskussioner om hur viktigt det är att skriva. Auster tar ett djupare steg in i författarrollen då läsaren får läsa olika resonemang om hur författaren ska skriva vidare eller vad denne ska skriva om. Det kommenterades att de två första avsnitten påminde om varandra.I avsnittet om struktur och fotnoter undersöktes ytterligare grepp inom metafiktionen och slutsatsen blir att Auster vill ändra om i strukturen från ?vanliga? romaner och skriva på ett mer experimenterande sätt genom att använda sig av fotnoter och ?frame-breaks?. I samma avsnitt behandlades mise en abyme. Med de exempel och resonemang som togs upp i analysen visades det att Auster använder detta grepp i en stor del av boken. Små delberättelser dyker upp och därför hamnar ramberättelsen lite i skuggan.Sista avsnittet, som är kortast markerar hur Auster även använder intertexter för att skriva metafiktivt. Även detta kan leda till svårigheter för läsaren då personer eller händelser kan associeras till annat utanför den kontext de används i fiktionen.Jag har medvetet disponerat uppsatsen med att först berätta om författarrollen till att gå vidare med skrivprocessen, struktur, fotnoter och mise en abyme, för att få en liknande röd tråd som finns i boken. Skrivprocessen och författarrollen kommer vi aldrig ifrån i boken och därför har jag presenterat det först. Vi kan dock hitta spår av dem i varje avsnitt i denna analys.Auster använder sig av metafiktion för att först förvilla sina läsare genom de grepp som finns för att utmana fiktionens konventioner kontra verkligheten. De exempel jag har använt mig av följer en typisk metafiktiv strategi men i slutet av boken verkar Auster gå över till att varna läsaren att inte ta fiktioner alltför seriöst. När Orr diskuterar den franske författaren som trodde att sina ord kunde döda eller när Orr själv skriver i anteckningsboken för att få klarhet om vad som har hänt; till att sedan riva ut alla sidor och slänga dem. Efter detta berättar han att det är nu historien börjar.