Staten och frivilligorganisationerna - vem tillhandahåller välfärden?
Den svenska välfärden förknippas ofta med en väl utbyggd trygghetsapparat för landets medborgare. Dock har välfärdssystemet allt mer kommit att kritiseras och kritiken baseras bland annat på att det stöd och den trygghet som systemet förväntas tillhandahålla, inte är tillräckligt. Företrädare från frivilligorganisationer, bland annat generalsekreteraren från Riksförbundet barnens rätt i samhället, Göran Harnesk, anser att välfärden är under nedmontering och att ansvaret för sociala insatser inom utsatta grupper, till exempel våldsutsatta kvinnor och barn i behov av stöd, istället läggs på frivilliga organisationer. Den svenska regeringen är en socialdemokratisk minoritetsregering och i det socialdemokratiska partiprogrammet definieras dess människosyn: ?Människan är en social varelse, och som samhällsvarelser är vi alla beroende av varandra./../Frihet, jämlikhet och solidaritet är värdeord som ytterst handlar om den enskilda människans liv. Men möjligheterna till frihet, jämlikhet och solidaritet skapas i stor utsträckning av villkoren i det omgivande samhället. En politik för frihet, jämlikhet och solidaritet handlar därför om att skapa strukturer i samhälle och arbetsliv som gör det möjligt för alla samhällets invånare att leva fria, jämlika och solidariska.? Denna definition överensstämmer väl med den kommunitära teorin som baseras på en tanke om det gemensamma bästa och där staten, genom den förda politiken, är en viktig aktör som en samlande kraft för dess medborgare. Med tanke på den kritik som framförts mot regeringens förda politik i förhållande till de politiska intentionerna utgör den kommunitära teorin ett intressant analysverktyg. Den socialdemokratiska politiken gällande utsatta barn och kvinnor kan antas kännetecknas av kommunitarianism ? som betonar det gemensamma bästa. Den kritik som regeringen fått grundar sig bland annat i att ansvaret för delar av välfärden, dit stödet för utsatta kvinnor och barn torde räknas, istället ligger på frivilligorganisationernas ansvar. Uppsatsens syfte är att undersöka och analysera förhållandet mellan den svenska staten, representerad av regeringen, dess medborgare och frivilligorganisationerna med utgångspunkt i den kritik som framförts mot den förda politiken rörande välfärden för utsatta kvinnor och barn. Uppsatsen inleds med den kommunitära teorin och den svenska regeringens politik, för att därefter behandla frivillighetens kännetecken, det sociala kapitalet, staten och frivilligorganisationerna. De ideella organisationerna representeras av Barnens rätt i samhället (BRIS) och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS). Detta för att besvara följande frågeställningar: ? Överensstämmer regeringens kommunitära värderingar med den politik de driver inom området utsatta kvinnor och barn? ? Finns det belägg för påståendet att ansvaret för delar av välfärdspolitiken, i detta fall rörande utsatta kvinnor och barn, ligger på frivilligorganisationerna istället för staten? Om så är fallet: vilka tendenser finns för det svenska sociala kapitalet - kan förändringar i detta ha ett samband med frivilligorganisationernas eventuella ansvar? Enligt den svenska regeringen är dessa politiska områden, utsatta kvinnor och barn, högt prioriterade. Dock visar utredningar och uttalanden från frivilligorganisationerna att så inte är fallet: regeringens förda politik får hård kritik. Kvinnor och barn som av olika skäl är i behov av stöd och även ibland skydd, torde utgöra två grupper vilka är i behov av den trygghetsapparat som välfärden anses utgöra. För att välfärden ska utvecklas och förstärkas anser regeringen att villkoret är att alla gemensamt bidrar vilket förutsätter en social gemenskap mellan medborgarna, men också i relationen mellan stat och individ. Detta framkommer i det faktum att regeringen, i enlighet med kommunitarianismen, ser sig själva som förutsättningen för att exempelvis välfärden ska utvecklas och förbättras. Därmed är staten, representerad av regeringen, en viktig aktör i den sociala gemenskapen. Detta är ett av de kommunitära drag som kan identifieras i regeringens politiska mål och syften. Kommunitarianismens ledord är en aktiv stat och en social gemenskap: endast i gemenskap med andra kan vi utvecklas och solidaritet är huvudordet i relationerna mellan individerna. Riksdag och regering, som i egenskap av statlig makt företräder de dominerande värderingarna i samhället, utgör därmed de aktörer som skapar medborgarnas möjligheter att agera inom samhället. Underförstått att enskilda individer inte kan agera utan de verktyg som regeringen tillhandahåller genom sin politik. Det svenska engagemanget i frivilliga organisationer har ökat under 1990- talet, vilket enligt en av de teorier som uppsatsen bygger på även innebär att det sociala kapitalet har ökat. Det sociala kapitalet innebär att mänsklig interaktion skapar ett socialt kapital som är positivt för den demokratiska utvecklingen. Detta samtidigt som regeringens politik utsatts för hård kritik, vilket kan ses som att det ökande engagemanget kan vara ett uttryck för den uttalade kritiken ? människor engagerar sig för att skapa ett stöd som inte tillhandahålls av samhället. Det är positivt att det sociala kapitalet ökar och allt det för med sig, men det borde inte öka på grund av att regeringen inte kan ta sitt fulla ansvar. Den omfattande kritiken mot regeringens arbete visar tydligt att den förda politiken inte är tillräcklig. Det talas om ett gemensamt ansvar samtidigt som ansvaret läggs på regionala och lokala aktörer, vilket kan leda till stora skillnader vad gäller det erbjudna stödet. Sammantaget ger detta en bild av att den välfärd som staten ska tillhandahålla till viss del skapas av ideella krafter. Om staten vore den enda aktör som stod för välfärden vad gäller utsatta grupper borde också det statliga stödet finnas tillgängligt för alla. Så är inte fallet idag, då det endast finns ett fåtal kommunala kvinnojourer och inte någon statlig motsvarighet till BRIS. Det behöver inte innebära något negativt att välfärden även skapas av ideella krafter, men staten bör erkänna dessa organisationers betydelse och erbjuda ett utökat stöd.