Språkutveckling genom högläsning
Svenska elevers läsförståelse minskar och våra barns intresse för böcker och läsning likaså, vilket fick mig att fundera över den roll vi pedagoger spelar i denna utveckling. Syftet med min undersökning var att undersöka om högläsning används som metod inom förskolan, samt att fördjupa förståelsen för vilken betydelse högläsning anses ha för barns språkutveckling.
Tidigare forskning tyder på att högläsning i förskolan på många sätt kan bidra till att öka barns språkliga medvetenhet, samt vara en förutsättning för deras fortsatta språkutveckling. Vidare pekar tidigare forskning på vikten av engagerade och pålästa pedagoger som kan vägleda och hjälpa barnen på sin väg till läslust och lärande.
Det empiriska materialet i studien har samlats in genom enkäter besvarade av 72 pedagoger på sex förskolor. Resultatet visar att samtliga pedagoger är medvetna om att högläsningen har positiva effekter på barns språkutveckling. Högläsning är till övervägande del en planerad aktivitet men även en spontan sådan. En betydande del av pedagogerna upplever att det inte finns tillräckliga möjligheter för högläsning i verksamheten. Anledningar till detta uppges vara alltför stora barngrupper, för lite personal samt dåligt planerade lokaler.
Den slutsats som kan dras är att det finns goda möjligheter att utveckla litteraturarbetet i förskolorna, både genom planering och genom vidare samarbete med bibliotek och bokbuss. Det kan även konstateras att litteraturvetenskaplig utbildning är obefintlig bland de som ansvarar för inköp och underhåll av böcker, men att resurser finns att tillgå genom biblioteket. Vad gäller samband mellan pedagogers privata läsvanor och hur mycket de läser för barnen i verksamheten är svaret oklart.