Skogsmarksutnyttjande på Älvdalens kronopark före 1870
en kulturhistorisk beskrivning och analys
I norra delen av Sverige levde allmogen på jakt, fiske, boskapsskötsel och byteshandel innan
storskiftet på 1800-talet. I Älvdalen levde man på detta sätt fram till ungefär 1870-talet.
Åkerjorden var en bristvara och man vistades på fäbodar under sommarhalvåret, där kreaturen
gick fritt och betade. Mjölkprodukterna togs tillvara genom tillverkning av ost, mese och smör
på plats. För att få gott bete till djuren brände man eller taxade träden (dödade dem genom
ringbarkning). Löv, vitlav och savbark samlades in till vinterfoder. Männen gjorde järn av
myrmalm och laggkärl av torrfuror. Det användes för eget bruk, men det mesta såldes eller
användes som bytesvaror på marknader i Norge och Sverige. Jakt och fiske var basnäringar.
Studien som omfattar detta arbete baseras på Olle Veirulfs karta över Älvdalens
kronopark n:r 1 ? "Utvisande av allmogens utnyttjande av området före storskiftet 1870-
1887", samt Generalstabskartan 102 - Älvdalen, över samma område. Studien omfattar
en översiktlig analys av Älvdalens kronopark (ca 91 000 ha), samt en mer detaljerad
studie av ett mindre område vid Gryvelån (ca 5100 ha). De specifika frågeställningar
som ska besvaras är följande: Vilka former av agrart utnyttjande fanns på Älvdalens
kronopark före det moderna skogsbruket och hur påverkade det skogen? Finns det fler
kulturlämningar i anslutning till myrar än i skogen? Finns det fler kulturlämningar i
äldre skog än i yngre? Är det möjligt att förhindra skador på kulturhistoriska miljöer
med hjälp av digital kulturhistorisk information?
Enligt Veirulfs karta fanns 238 lämningar dokumenterade på kronoparken. Nästan all mark
utnyttjades för bete till kreaturen. Endast 10 % undantogs bete. 76 % av lämningarna
utgjordes av sovholar, blästor, kölbodar, gränsrösen och fiskelägen. I Gryvelåområdet har
man utnyttjat markerna till slåtter och bete för kreaturen. Tolv blästor vittnar om
myrjärnsframställning rester efter fördämningar visar att man dämde upp myrarna för att göda
dem med översilning och få rikligare gräsväxt. Namnen på platserna ger oss en bild av olika
företeelser. Vissa aktiviteter utfördes med säkerhet i mycket större omfattning än vad
resultatet visar. Insamlingen av vinterfodret vitlav, renlav, löv och bark lämnade inte
varaktiga spår efter sig, men förekom i stor omfattning varje sommar.
Spåren efter dessa människors nyttjande av markerna före det moderna skogsbrukets
införande finns fortfarande kvar i skogarna i varierande grad. Resultatet av studien visade att
man kan förvänta sig att hitta lämningar överallt, men de flesta lämningarna (68 %) låg i den
produktiva skogsmarken. 32 % av lämningarna låg vid myrar och starrslogar. Det fanns
marginellt fler kulturlämningar i skog från 1-50 år än i skog över 100 år. På kronoparken
fanns 532 km stigar och vägar och längs dessa bläckades träd för utmärkning av färdriktning
eller för att skicka hälsningar till efterkommande vandrare. Årligen orsakar skogsbruket
skador på forn- och kulturlämningar främst i och med markberedningen. Ett sätt att bevara
lämningarna är att använda GIS. Genom att scanna och koordinatsätta gamla kartor blir de
värdefull information för dem som arbetar i skogen. För att bevara och förbättra skyddet av
forn- och kulturlämningarna behövs det förutom tekniska lösningar som till exempel GIS, ett
ökat samarbete mellan skogsbruket, skogsvårdsstyrelser, riksantikvarieämbetet, länsmuséer
och hembygdsgårdar. Endast 5 % av arealen i Dalarnas län är inventerad på forn- och
kulturlämningar. Detta arbete kan användas som ett färdigt underlag för återinventeringar på
Älvdalens kronopark.