Skadestånd och mänskliga rättigheter. Det allmännas ansvar och kravet på effektiva rättsmedel i Europakonventionens artikel 13 coh EU
s rättighetsstadga artikel 47.1
Detta examensarbete syftar till att analysera den rättsutveckling som skett med start i principfallet NJA 2005 s. 462, det s.k. Lundgren-målet, och som inneburit att Högsta domstolen utdömt nationellt skadestånd för att gottgöra enskilda för den svenska statens kränkningar av Europakonventionens rättigheter. Den skadeståndsrättsliga utveckling som skett i praxis vad det gäller det offentligas ansvar för brott mot mänskliga rättigheter har sin grund i kravet på effektiva nationella rättsmedel i Europakonventionens artikel 13. Genom Högsta domstolens praxis har Europakonventionen kommit att bli en allt viktigare skadeståndsrättslig normkälla i svensk rätt och HD har i mer eller mindre alla sina domar i skadeståndsrättsliga frågor under 2007 och 2008 refererat till konventionen. Rättsutvecklingen visar att svensk skadeståndsrätt påverkas och utmanas av europeiseringstrender men också att en ny diskurs om mänskliga rättigheter tagit sin början i svensk rätt. De frågeställningar som besvaras i detta examensarbete är: Vilka skillnader finns mellan den rätt till effektiva rättsmedel som erkänns i Europakonventionens artikel 13 respektive EG-rätten? Lever svensk skadeståndsrätt upp till Europakonventionens och EG-rättens krav på tillgång till effektiva nationella rättsmedel? Bör den svenska skadeståndslagen anpassas för brott mot mänskliga rättigheter?