Situationer då skattetillägg inte ska tas ut
- en undersökning av Regeringsrättens tolkning och tillämpning av kriterierna i 5 kap. 8 § taxeringslagen.
SAMMANFATTNINGÅr 1971 förändrades det skatterättsliga sanktionssystemet på så sätt att de administrativa myndigheterna skulle kunna påföra ekonomiska sanktioner istället för de allmänna domstolarna, vilka var de som hanterat samtliga fall tidigare. Syftet var dels att få en effektivare och jämnare rättstillämpning dels att sanktionen skulle kunna användas mot ett större antal skattskyldiga som lämnat felaktiga uppgifter i sin deklaration eller lämnat in deklarationen för sent.Då en skattskyldig har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen på annat sätt än muntligen eller då ingen deklaration har lämnats alls så kan denne påföras en sanktion i form av ett skattetillägg. Enligt 5 kap 8 § taxeringslagen (1990:324) ska skattetillägget dock inte påföras i vissa situationer, vilka utgörs av: ?felräkning eller skrivfel?, ?rättelse med ledning av kontrolluppgift?, ?bedömning av yrkande?, ?frivillig rättelse? samt ?obetydligt skattebelopp?.Syftet med uppsatsen är att undersöka 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324). Vi har undersökt hur lagparagrafen har utvecklats samt tolkats och tillämpats från skattetilläggets införande år 1971 fram till idag. Detta har gjorts genom att vi studerat förarbeten och doktrin samt sett på hur Regeringsrätten tolkat paragrafen i ett antal representativa rättsfall på området. Vi har även undersökt om artikel 6 i Europakonventionen har medfört en annan tolkning och tillämpning av regeln än tidigare.Vi har använt oss av en rättsdogmatisk metod. Valet föll på denna metod eftersom vi undersökt och tolkat lagregler, förarbeten och doktrin för att kunna besvara syftet i vår uppsats.Det som vi kommit fram till genom vår undersökning är att 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) innehåller bestämmelser som vid ett första påseende verkar vara klara, men som vid en djupare studie visar sig innehålla kriterier som det saknas klara besked om tillämpningen av i förarbetena. Regeringsrätten har genom sin praxis istället satt de yttersta gränserna för vilka sorts fel som kan anses innefattas i de olika bestämmelserna angående situationer då skattetillägg inte ska tas ut.Om bestämmelserna i stort har vi konstaterat att det enbart är rekvisitet obetydligt belopp som det finns en klar bestämmelse om. De övriga fyra får bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall av Skatteverkets handläggare samt Regeringsrätten. I många situationer är det svårt att avgöra om felaktigheten kan omfattas av regeln samt om ärendena eller fallen uppfyller de förutsättningar som krävs. Vi anser att reglerna ställer stora krav på dem som ska tillämpa dem, på grund av att bestämmelserna är så komplicerade att tolka och tillämpa i avsaknaden av klargöranden av vad de egentligen innebär.Våra slutsatser har blivit att kriterierna i 5 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) utgör en god möjlighet för de skattskyldiga som lämnat en oriktig uppgift på grund av att de antingen av misstag eller okunskap om vilka skyldigheter de har beträffande uppgiftslämnandet för sin taxering kan undkomma ett skattetillägg. Kraven för att kriterierna ska kunna tillämpas är dock högt ställda vilket gör att den som gör felaktigheter avsiktligt för att undkomma skatt har svårt att kunna åberopa dem.Vi anser inte att Europakonventionen påverkat paragrafen i någon högre grad eftersom vår uppfattning är att reglerna om situationer då skattetillägg inte ska tas ut inte förändrats speciellt mycket sedan de infördes år 1971. Däremot anser vi att såväl Regeringsrätten som Skatteverket uppfyller Europakonventionens krav i sin handläggning av ärenden som innefattar skattetillägg.