Särskilt stöd och åtgärdsprogram i skolår 9
Syftet med denna uppsats har varit att ta reda på hur en grundskola, med låg andel behöriga elever till gymnasiet året innan detta arbete startade, organiserar de pedagogiska insatserna i skolår 9 till elever i behov av särskilt stöd. Jag valde att genomföra en kvalitativ studie där jag intervjuade fyra mentorer och två specialpedagoger på en grundskola. Intervjufrågorna var baserade på mina forskningsfrågor och jag ville ta del av informanternas personliga åsikter. Resultatet av min studie visar att mentorernas förmåga att anpassa undervisningen till elevernas olika behov och förutsättningar många gånger var bristfälliga. De intervjuade lärarna formade bilden av en elev i behov av särskilt stöd utifrån diagnos eller problembeskrivning och de specialpedagogiska insatserna dominerades av individfokusering och ett exkluderande arbetssätt. Lärarna gav många gånger uttryck för att tiden inte räckte till. Tid till reflektion, kollegiala samtal och en kompetensutveckling som främjar ökad professionalisering saknades på skolan, något som jag ser som brister i arbetsorganisationen.