Revisorers anmälningsskyldighet vid misstanke om brott
en jämförelse mellan revisorers och ekoåklagares syn
Tidigare kunde revisorer inte agera mot oegentligheter som de upptäckte i och med sitt revisionsarbete på grund av tystnadsplikten. Detta ansågs inte tillfredsställande. Från och med den 1 januari 1999 har undantag från tystnadsplikten gjorts. Ett av skälen till att nya regler togs in i aktiebolagslagen var kampen mot ekonomisk brottslighet. De nya reglerna säger att revisorn ska vidta vissa åtgärder om det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direktören gjort sig skyldig till vissa brott. Enligt reglerna (10 kapitlet 38-40§§ ABL) ska en revisor som första åtgärd underrätta styrelsen om revisorn kan misstänka brott. Senast två veckor efter det att styrelsen har underrättats ska revisorn avgå och lämna en anmälan till åklagare. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur revisorers anmälningsskyldighet vid misstanke om brott upplevs av revisorerna själva och vad ekoåklagare anser om anmälningsskyldigheten och dess förväntade effekter samt eventuella samband och skillnader mellan ovanstående parters åsikter. Undersökningen har genomförts med hjälp av personliga intervjuer med fyra revisorer och en telefonintervju med en ekoåklagare. En slutsats av anmälningsskyldigheten är att de intervjuade ser både för- och nackdelar med lagen. Fördelar som de ser är att företagens intressenter får ett bättre skydd och att ekonomiska brott kan minskas. En nackdel är att det blir ökade krav på revisorerna.