Remissen som kommunikationsmedel mellan remittent och röntgenavdelningen
En litteraturstudie
Radiologiska undersökningar är en accepterad del av medicinsk praxis och är berättigade om stråldosen är så liten som rimligen kan begäras samtidigt som den säkerställer önskat diagnostiskt innehåll. Den onödiga användningen av radiologi orsakas till stor del av anledningar som skulle kunna elimineras med hjälp av bättre och mer informativa röntgenremisser. Röntgenremissen skall berättiga den undersökning som begärs och måste innehålla en bra anamnes, viktiga kliniska data och aktuell frågeställning för att undersökningen skall kunna optimeras. Trots detta är informationen i röntgenremissen ofta otillräcklig, felaktig och missvisande. Litteraturöversiktens övergripande syfte var att beskriva brister i den inkommande informationen i röntgenremissen. Utifrån syftet formulerades två frågeställningar för vilka vetenskapligt stöd söktes. Litteraturöversikten omfattar 16 vetenskapliga artiklar. Artiklarna i analysen visar på att det i stor utsträckning förekommer röntgenremisser som inte berättigar de undersökningar som begärs och att det förekommer onödiga och suboptimala röntgenundersökningar på grund av bristande information i remisser. Ospecifika remisser, vaga kliniska frågeställningar och felaktiga metodval försvårar diagnostiken och saktar ner arbetsflödet på röntgenavdelningar. För att förbättra remisserna krävs utbildning och att remissriktlinjer implementeras i remittenternas arbetskultur.