Polisers rätt att skjuta. En reglering som hjälper eller stjälper den enskilde polismannen?
Jag har skrivit om polisers rätt att skjuta men fokus på hur regleringen påverkar den enskilde polismannen. I uppsatsen behandlas dels vilken betydelse regleringens utformning harför den enskilde polismannen i situationer då skjutvapen kan behöva brukas och dels hur regleringen, på lång sikt, har inverkan för en polisman som tvingats skjuta en motpart,t.ex. genom psykologiska reaktioner som kan uppstå samt det eventuella ansvar som kan åläggas polismannen.Ett bruk av skjutvapen kan få stora effekter för den enskilde polismannen. Det handlar om såväl ett straffrättsligt som ett disciplinärt ansvar som kan åläggas denne, men även ompsykologiska reaktioner, såsom depressioner och posttraumatisk stress, som kan uppstå.Jag menar att det finns betydande brister i regleringen av polisers rätt att skjuta, vilket föranleder att den enskilde polismannen i realiteten endast kan skjuta i nödvärn. Jag argumenterar i detta arbete dessutom för att påverkan på polismannen dessutom blir större när det rör sig om bruk av skjutvapen i en nödvärnssituation. Utrymmet för ifrågasättande blir där mer omfattande vilket kan föranleda större ansvar och då risken för skador på motparten ökar föreligger även en större psykologisk påverkan på polismannen.På grund av det större ansvar som en polisman riskerar att åläggas efter en skjutning i nödvärn jämfört med en med stöd i den laga befogenheten samt på grund av de ökade psykologiska reaktionerna som kan uppstå hos polismannen efter bruk av skjutvapen i en nödvärnssituation menar jag att regleringen bör ses över.