Personbilismens mobilitet och stadens utveckling i Stockholm
Under efterkrigstiden växte personbilismen fram som en stadsomvandlande kraft. Den påverkade hur städer byggdes i kombination med att den funktionalistiska planeringsregimen tog allt större plats. Stadens ursprungliga syfte och form ombildades helt och gav upphov till de fysiskt osammanhängande ytterstäder som präglar svenska städer idag. Den stora frågan är om detta fokus på mobilitet som bilen krävde kan bidra till byggandet av hållbara städer. Det visar sig att det finns en skillnad mellan tillgänglighet och mobilitet och det krävs långsiktig planering för att åstadkomma förändringar på den glesa staden. Personbilismens krav på mobilitet är idag ifrågasatt inom planeringen då det är svårt att kombinera mobilitet och tillgänglighet. Finns det några tendenser inom översiksplaneringen att påverka mobiliteten genom begränsningar eller ökad utbyggnad? Arbetet besvarar hur Stockholms stad ser på denna fråga och hur denna skiljer sig åt mellan olika myndigheter.