Mus som modelldjur för mutationer i p53
p53 är en transkriptionsfaktor som gör att celler går i apoptos eller undviker cellproliferation vid DNA-skada. Genen inhiberar bl.a. CDK-komplexet och får på så sätt cellcykeln att avstanna i G1-fasen. p53 kodar också för Bax vilket inducerar apoptos i ett flertal celltyper; samt GADD45 som är involverat i DNA-reparation. I normala fall finns p53-proteinet i låga koncentrationer i cellen på grund av dess korta halveringstid (ca 20 min). Genen aktiveras vid DNA-skada (genom y-strålning eller ultraviolett strålning), närvaro av DNA-reparationsintermediärer samt vid hypoxi. Vid aktivering stabiliseras p53-proteinet vilket gör att halveringstiden förlängs.
Inledande forskning gjordes i början av 90-talet och studien gick ut på att ta fram en djurmodell för att identifiera p53-genens roll vid utvecklingen av tumörer. Den huvudsakliga slutsatsen man kom fram till var att homozygota möss för p53-genen löper stor risk att utveckla tumörer. En liknande studie gjordes 1994 där man ville konfirmera föregående fynd samt göra ytterligare observationer. I denna studie drog man också slutsatsen att homozygota möss för p53-genen löper stor risk att utveckla tumörer. Man kom i denna studie också fram till att heterozygota möss för p53-genen har en ökad benägenhet att utveckla tumörer.
2004 använde forskare musmodeller med punktmutationer i p53-genen för att skapa en modell av Li-Fraumeni-Syndromet (LFS) hos människa. Tumörspektrumet hos mössen liknade det tumörspektrum som ses hos människor med LFS. Man kom också fram till att punktmutationer i p53-genen kan leda till en s.k. ?gain-of-function?.
Mutationer i p53-genen tillsammans med andra gener kan ge en synergisk effekt. Man har visat att möss med mutationer i både p53- och RAS-genen hade ökad benägenhet att utveckla tumörer i jämförelse med när en mutation fanns i någon av generna. Man har också visat hur en mutation av p53-genen först får effekt efter en mutation av PTEN, som är en annan tumörsuppressorgen. Forskning tyder på att mutationer i p53-genen sker sent i cancerogenesen, vilket i sin tur tyder på att även andra gener och faktorer spelar in vid tumörbildning.