Motivationens möjligheter. Motivationsbegreppets konstruktion och implikationer i den kommunala missbruksvården
Det övergripande syftet med uppsatsen var att kritiskt granska motivationsbegreppet och hur det används i missbruksvården. Mer specifikt var syftet att, utifrån en diskursanalytisk ansats, analysera hur motivationsbegreppet konstrueras lokalt på tre specifika enheter i den kommunbaserade missbruksvården, samt att analysera de lokala motivationsdiskursernas implikationer. Det sistnämnda innefattade att särskilt studera hur klienter och klientkategorier konstrueras i socialarbetarnas diskussioner, hur föreställningar om ansvar och moral tillskrivs olika kategorier och vilka åtgärder som förknippas med olika klientkategorier samt hur dessa åtgärder legitimeras. Till sist ville jag också utröna hur de lokala motivationsdiskurserna är kopplade till större institutionsöverskridande diskurser. Syftet bröts ner i tre huvudsakliga frågeställningar: Vilka betydelser laddas motivationsbegreppet med? Vilka klientkategorier går att urskilja i socialarbetarnas tal om motivation? Vilka lokala motivationsdiskurser går att urskilja i socialarbetarnas konstruktioner av motivationsbegreppet och hur relaterar de till större diskurser? Materialet bestod av fältanteckningar och ljudupptagningar som inhämtats genom observationer av teamkonferenser, samt fokusgruppintervjuer, på tre kommunala enheter som dagligen kommer i kontakt med människor med en missbruksproblematik. Materialet analyserades med olika diskursanalytiska verktyg. Studiens huvudsakliga resultat var att motivation konstrueras på olika sätt i olika kontexter. I en myndighetsutövande kontext dominerar, vad jag valde att kalla, en rationell motivationsdiskurs, där vilja, insikt och förändring är centrala begrepp. Omotiverade klienter konstrueras inom denna diskurs utifrån en föreställning om bristande vilja till, eller insikt i behovet av, förändring samt förändringens mål och medel. Konstruktionen orienterar socialarbetares arbete mot att försöka förändra klienters vilja genom att skapa insikt hos klienter om missbrukets negativa konsekvenser och om att socialarbetarnas mål, och medel för att nå målen, är eftersträvansvärda. I en behandlingskontext dominerar, vad jag valde att kalla, en emotiv motivationsdiskurs, där hopp, förmåga och förändring är centrala begrepp. Omotiverade klienter konstrueras inom denna diskurs utifrån en föreställning om upplevd vanmakt, och av att inte förmå genomföra en förändring. Konstruktionen orienterar socialarbetarna mot att positionera sig med klienterna, erbjuda en hoppfull relation och stärka klienternas egenmakt och autonomi, varpå klienternas vilja att autonomt nå de mål som styr socialarbetarna, d.v.s. drogfrihet, antas öka. Båda motivationsdiskurserna avspeglar en neoliberal välfärdsdiskurs samt den i Sverige dominerande narkotikapolitiska diskursen, men i fallet med den emotiva motivationsdiskursen blandas dessa diskurser med en mer traditionell socialliberal välfärdsdiskurs samt med skadelindringsdiskurs.?