Metaforer som dör och metaforer som lever sina egna liv
Uppsatsen handlar om metaforer i det vetenskapliga språket. Jag har inte, som många före mig, behandlat hur metaforer och andra bilder styr vår uppfattning av verkligheten. I stället har jag koncentrerat mig på att analysera metaforens struktur. Det vill säga meningsöverföringen mellan bokstavlig och icke-bokstavlig betydelse. Min tes är att det kan ske en andra meningsöverföring, där den icke-bokstavliga betydelsen får bokstavlig betydelse. Detta är utgångspunkten för uppsatsen. Det är när denna andra överföring skett, som man kan börja tala om en autopoiesisk metafor, eller att metaforen blir ett autopoiesiskt system.Autopoiesis är ett begrepp jag lånat från Niklas Luhmann och använt på samma sätt. Han tog det från biologin och visade att det även går att använda på sociologin. Jag tar det från han och visar att det även går att använda för att analysera språket.I ett par exempel försöker jag visa upp metaforernas struktur. Hur de blir autopoiesiska, hur man ska kunna analysera strukturen genom att se på vad som refereras till inom metaforen. Med uppsatsen vill jag både visa upp exempel på autopoiesiska modeller, men även presentera ett sätt att analysera dem, för att man ska kunna undvika de faror som finns med att omedvetet använda sig av autopoiesiska metaforer.En av uppsatsens viktigaste slutsatser är att den autopoiesiska metaforen skapar ett innanför och ett utanför. Jag talar då med Luhmanns ord om ett innanför och utanför systemet. Tanken är att man ska kunna se metaforen som ett slutet system, som endast kan ta in omvärlden systemrelativt. Det skapar i sin tur två olika sanningsvärdet, ett som är sant inom systemet och ett som är sant utanför. Dessa två sanningsvärden kan inte stödja eller ens uttala sig om varandra.Mot slutet av uppsatsen diskuterar jag löst kring den mängd av sociologiska begrepp med metaforiska inslag, samt möjligheten att utveckla den autopoiesiska analysen av metaforer, till att vara en begreppsanalys. Det gäller framför allt att för det första bli varse om själva metaforen, vilket inta alltid är det lättaste, samt att vidare kunna analysera den, genom att blottlägga själva strukturen.