Medborgardeltagande vid slumuppgradering
en jämförande studie mellan projekt i Medellín och Pune
Den här uppsatsen syftar till att redogöra för hur problematiken kring världens
slumområden kan hanteras. Uppsatsens fokus ligger på hur medborgardeltagande
används i slumuppgraderingssammanhang. I undersökningen presenteras teorier
och förhållningssätt inom ämnet och dessa används för att jämföra och diskutera
två slumuppgraderingsprojekt där medborgardeltagande har förekommit.
Uppsatsens resultat erhålls genom litteraturundersökning av två utvalda
projekt samt av generella beskrivningar av medborgardeltagande och
slumuppgradering. De två projekten är valda baserat på hur väl
medborgardeltagandet finns dokumenterat. Projekten jämförs huvudsakligen
utifrån Nabeel Hamdi och Reinhard Goethert teori om medborgardeltagande.
Det ena projektet som presenteras i uppsatsen är ett slumuppgraderingsprojekt
från Medellín i Colombia. Initiativet till detta projekt togs av den lokala
regeringen under mandatperioden 2003- 2007 i Medellín och bygger på en
slumuppgraderingsmodell kallad ?Proyecto Urbano Integral ? PUI? (Integral
Urban Project). Denna modell sägs ha ett helhetsperspektiv och en hög grad av
medborgardeltagande. I PUI-modellen står förbättring av offentliga miljöer och
anläggningar i fokus.
Det andra projektet som ingår i denna undersökning är ett
slumuppgraderingsprojekt från Pune i Indien. Detta projekt påbörjades 2009 efter
att den lokala regeringen i Pune fått finansiellt stöd från den indiska staten och var
i huvudsak inriktat på att förbättra sluminvånarnas bostadssituation. Förarbetet
som gjorde projektet möjligt utfördes av den icke-statliga organisationen Society
for the Promotion of Area Resource Centers (SPARC) som under en lång period
verkat i Punes slumområden. Det var även SPARC tillsammans med deras
samarbetspartner som utförde arbetet under projektet.
Jämförelsen mellan de två projekten visar att de politiska förutsättningarna
påverkar projektens villkor och ger olika syn på medborgardeltagande.
Undersökningen visar även att varken projektet i Medellín eller i Pune
involverade medborgarna i den utsträckning som rekommenderas under
planeringsfasen. Detta kan ha medfört att projektens resultat inte är tillräckligt
helhetsövergripande. Då båda projekten prioriterade fysiska förbättringar finns det
en risk att de missade andra viktiga aspekter.
Ett viktigt perspektiv som generellt saknas i litteraturen är sluminvånarnas syn
på hur medborgardeltagandet gått till. En undersökning inom detta ämne skulle
bidra till att ge en mer tydlig och objektiv bild av medborgardeltagande som
förhållningsätt. Undersökningen skulle även visa hur förhållningssättet skulle
kunna utvecklas för att fungera på ett mer optimalt sätt.