Markåtkomst vid bildande av nationalpark
Fallstudier av regelverk och tillämpningar
Nationalparkerna utgör den högsta naturskyddsformen i Sverige och ska representera och bevara unika svenska landskapstyper för framtiden. Genom att ett område förklaras som nationalpark kan föreskrifter som begränsar användandet, brukandet och allemansrätten införas i syfte att skydda området och bevara dess naturvärden. I Sverige kan nationalparker, enligt bestämmelserna i miljöbalken, endast bildas på mark som tillhör staten. Detta krav ger att staten, via Naturvårdsverket, måste förvärva äganderätten över de områden som efter regeringsbeslut ska utgöra nationalparken. Syftet med uppsatsen är att redovisa de markåtkomstmetoder som används och i vilken omfattning de förekommer. Studien har genomförts som fallstudier av sex sentida nationalparksbildningar. Genom en arkivanalys hos Naturvårdsverket har de tillgängliga förvärvsdokumenten för nationalparkerna klassificerats efter följande kategorier. Mark som redan är i statlig ägo, Frivillig överenskommelse, Tvång, Överenskommelse under hot om tvång. I och med denna kategorisering kan sammanställning göras som visar hur Naturvårdsverkets markåtkomstarbete bedrivs. Resultatet av fallstudierna visar att kategorin frivilliga överenskommelser utgör 89 % av de totala arealförvärv som skett inom nationalparksbildningen. Näst största kategori är statliga överföringar som utgör 11 % av det totala. Endast 0,1 %, vilket utgör 2 av 160 förvärvstillfällen, har genomförts med tvång. Båda dessa fall kommer sig av situationer då små markområden tvångsvis överförts till annan fastighet via fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagens femte kapitel.