Man ska inte ge läxa för läxans skull
En studie om utveckling av den rådande läxsituationen
Syftet med studien var att jämföra pedagogers uppfattning om läxan som inlärningsmetod och undersöka deras syn på utveckling av läxan för att synliggöra pedagogiska argument som kunde bidra till utveckling av en handlingsplan för läxor. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats där den semistrukturerade intervjun och den fokuserade gruppintervjun användes som datainsamlingsmetod. Resultaten av de uppfattningar om läxan som framgick i studien kunde skildras som två motsatta bilder. Den första bilden skildrade läxan som en möjlighet att med olika arbetsformer skapa förutsättningar för lärande och utveckling utanför skolan. Den andra bilden gestaltade läxan som ett redskap att vid behov kunna använda läxan av praktiska skäl för att spara tid åt att skapa lärandesituationer på lektionstid. Oavsett uppfattning upplevdes läxan som en möjlighet. Vidare framkom i studien att dialogen mellan pedagogerna i arbetslaget ansågs vara den avgörande faktorn i frågan om utveckling av läxan. I samband med dialogen i denna studie uppstod fem olika riktningar i diskussionen om utveckling av läxor: eleven som resurs, läxbank, balans och struktur, stöd från föräldrar och stödtid. Den slutsats som studien kom fram till var att dialogen och en pedagogisk diskurs måste förekomma mellan pedagogerna för att kunna generera nya idéer, kunskaper och erfarenheter av läxan eftersom utveckling kretsar kring tillgången till andra människor. Handlingsplan för läxor blev således handling i dialogen.