Lika barn leka bäst
om extrema partiers möjligheter till samarbete
Kan extrema partier med helt olika ideologier samarbeta kring politiska frågor? Det är huvudfrågan i denna studie som har studerat två svenska extrema partier, Nationaldemokraterna och Kommunistiska partiet (f.d. KPML). Studien grundar sig på den sovjetiska dissendenten Andrej Amalriks tes att extrema partier tenderar att närma sig varandra ideologiskt ju extremare de blir. Amalrik presenterar en modell där han visar hur olika ideologier är sammanflätade med varandra, Amalriks ideologihjul. Marie Demkers studie av den gaullistiska partiideologin utgör också en viktig del i denna studie. Den beskriver vad och varför partiideologiska förändras sker. Demker beskriver partiideologierna utifrån två dimensioner, dokriner och postulat. Genom att ändra postulaten, som är abstrakta krav och önskningar förändras också partidoktrinerna vilket resulterar i en partiideologisk förändring. Med hjälp av dessa postulat har jag kategoriserat de studerade partierna och sedan placerat in de i Amarliks modell, ideologihjulet. Med utgångspunkt från Amalriks tes dras slutsatsen att de studerade partierna inte kan föra ett framgångsrikt samarbete eftersom de inte är tillräckligt olika. För att Amalriks tes skulle stämma krävdes det att partierna skulle vara så extrema i förhållande till varandra att de blev lika ideologiskt. Studien kunde inte påvisa detta. Anledningen var att partierna har genomgått partiideologiska förändringar vilket i sin tur har anpassat partierna efter väljarna. Därmed kan de inte anses vara tillräckligt extrema vilket medför att Amalriks tes faller.