Lätta på trycket
ett projekt om att våga illustrera
Sen många år tillbaka har jag sagt ?jag kan inte teckna?. Jag är rädd för att försöka och för att göra fel. Jag vill inte bli bedömd för att jag varken är duktig på att rita verklighetsperspektiv eller människor. Men är det det som är att kunna rita? Men varifrån kommer egentligen denna prestationsångest om att man måste rita på ett visst sätt för att kunna säga att man kan rita? Under min uppväxt så minns jag att man under bildlektionerna följde ett tydligt ramverk; det fanns rätt och fel, ett fint och fult. Mitt projekt blev därför en utmaning till mig själv, en personlig resa för att ta upp kampen med mitt eget självförtroende och börja illustrera. Och till min hjälp tittade jag då på toaklotter. Det för att jag kan se ett samband mellan toaklotter och min egen rädsla att våga illustrera; båda två sker i skymundan och lite i hemlighet. Jag vill lyfta fram toaklotter i mina illustrationer för att visa på att alla har samma rätt att ta plats och synas. Så jag valde ut toaklotter som kunde tolkas som tecken på liv och mänsklighet. Jag ställde mig själv frågan: Vad kommer ut i toaklotter som kanske inte kommer ut någon annanstans? Slutresultatet blev en barnbok. Till ytan kan illustrationerna se ut att vara från vilken barnbok som helst men det är när man börjar läsa och titta närmare på innehållet som man märker vad som gör den annorlunda. Det är en blandning mellan kiss- och bajshumor och allvar. Meningen med texterna är att ställa många frågor så att barnen får reflektera själva och lära sig att tänka självständigt. Varje illustration lyfter fram olika frågor som är relevanta. Men tanken med hela boken är att visa barn att det finns inga fler hinder än de som du skapar för dig själv. Det här projektet har gett mig mer kött på benen och en större iver att ta mig an saker och ting som jag inte anser mig kunna. För det man inte kan idag, kan man lära sig i morgon.