Kulturella orsaksförklaringar till mäns våld mot kvinnor
En jämförelse av debatten om hedersvåld och våldtäkt
Detta arbete syftar till att studera hur det talas om kulturella orsaksförklaringar till mäns våld mot kvinnor i den svenska debatten. För att exemplifiera används hedersvåld från män med bakgrund i Mellanöstern samt våldtäkt från män med bakgrund i Sverige som utgångspunkter. Detta sker genom en komparativ litteraturstudie med en konstruktivistisk kunskapssyn som bas.Resultatet visar att de som förespråkar att hedersvåld skulle vara kultur gärna poängterar att det närmaste kollektivet stödjer gärningsmannen. De understryker även att föreställningar om mångfald inte får gå före individers mänskliga rättigheter. Debattörerna som istället är motståndare till att hedersvåld skulle vara kultur poängterar det universella i problemet mäns våld mot kvinnor. Man menar att könsmaktsordningen borde vara i fokus. Något annat anses vara en konsekvens av främlingsfientlighet.De som förespråkar att våldtäkt skulle vara kultur menar att olika samhälleliga instanser bagatelliserar problemet och indirekt även legitimerar agerandet. Media och rättsväsende skuldbelägger kvinnan samt har fördomar om att en våldtäktsman inte kan vara vanlig. Andra, som är motståndare till att våldtäkt skulle vara kultur, påtalar istället med emfas att det är en traumatisk barndom och en känsla av utanförskap som leder till brottet. Några menar även att våldtäkt är en del av människans naturliga biologi.Vid en jämförelse av de båda samtalen framkommer att debattörerna använder helt olika argument när de talar om hedersvåld respektive våldtäkt. Detta beror i mångt och mycket på att kulturbegreppet används på skilda vis. Debatterna har emellertid också gemensamma nämnare i det att förövarna sällan har tillräckligt med distans för att erkänna sina gärningar. Det förekommer även ett unisont skuldbeläggande av den utsatta kvinnan från omgivningen. Många argument handlar dessutom om ifall man kan dela upp världen i ett ?vi och dom? eller inte.Slutsatsen är att det är vanskligt att fastna i ett tänkande som säger att ett problem antingen är kultur eller inte alls. Det är viktigt att se till samspelet mellan kulturer samt individer och strukturer. Man bör även hitta en balans mellan ett dynamiskt och ett statiskt kulturbegrepp eftersom ansvaret då fördelas mer nyanserat.