Kontinuitetsplanering
Sveriges nya krishantering?
Krishantering har under en lång tid legat på de offentliga aktörerna i samhället. Krisberedskapens historia ligger framförallt hos de offentliga aktörernas syn på krig och krigsföring. Detta kommer av att det finns likheter mellan krig och kriser, genom att människor kan skadas av ett hot. Därför måste samhället kunna organisera sig för att lösa detta. Detta har sitt ursprung från andra världskriget, då man organiserade civilförsvar för att möta beredskapen som fanns. Att det skapades civilförsvar, var för att det ansågs att militärens organisation hade bäst kontroll för att hantera krissituationer, eftersom militären hade kunskap om ledning och kontroll. Detta har efter Kalla Kriget börjat förändras och allt fler civila organisationer har nu blivit mer inkluderade i krishanteringsfrågor. Idag pratas det allt mer om osäkerhet och inte om kriser. Osäkerhet är när en fara, verklig och uppfattad, framstår i samhället. Detta är något som är skapat av samhällets organisation och inte av påverkan på att lösa problem. Fastän samhällets syn på krishantering har förändrats, finns det än idag rester från det militäriska synsättet. Laurie Pearce nämner att ett problem med krishanteringen är att aktörerna inte kopplar samman handlingar mot samhällsplaneringsarbetet med krishanteringsarbetet. Detta beror framförallt på tids- och personalbrist. Därför är det vanligt att krishantering inte sker förrän en kris har drabbat samhället. En annan bidragande orsak till att krishanteringen inte utförs i förebyggande syfte är att de offentliga aktörerna har en större tilltro till andra vedertagna aktörer/organisationer, istället för att prata med civila personer, eftersom det anses att de som arbetar med problemen har en betydligt större kunskap.