Isländska ortnamn i svensk text
Denna uppsats handlar om hur isländska ortnamn återges i svenskatexter. Särskilt fokus har lagts på de svenska exonymerna ?ortnamnsformer som till sin skriftbild avviker från de lokala ortnamnen,endonymerna, på fler sätt än enbart genom annorlunda bruk avdiakritiska tecken och/eller utbyte av de för svenskan främmandebokstäverna ð, þ och æ. Ortnamnsformer som är identiska medendonymerna sånär som på bruket av diakritiska tecken och/elleråtergivandet av de tre ovan nämnda isländska grafemen kallar jagpseudo-endonymer.Som empiriskt material har isländska ortnamn ur arton verk frångenrerna sagaöversättningar, nutida romaner och resehandböckersammanställts och analyserats. Även isländska geografiska namn iNationalencyklopedin, som har kallats det närmaste svenskan har enrikslikare för formval och stavning av utländska ortnamn, har tagits medi studien.Variationen i ortnamnsbruket inom och mellan genrerna är stor.Generellt sett är försvenskningar av ortnamnen vanligare isagaöversättningarna medan de isländska endonymerna oftare används iöversättningar av modern skönlitteratur. Bortsett från landsnamnet?Island? finns det ingen svensk form för någon isländsk geografisklokalitet som kan kallas helt etablerad. De svenska former som ärvanligt förekommande ? ?Hemön?, ?Nordlandet?, ?Reykjavik?,?Sydlandet?, ?Tingvalla? eller ?Tingvallarna?, ?Västfjordarna?,?Västlandet?, ?Västmannaöarna?, ?Östlandet? och ?Östfjordarna? ?används alla vid sidan om eventuella pseudo-endonymer och isländskaendonymer i svensk text.I en sammanställning över förordade svenska former för utländskageografiska namn borde de elva ovan nämnda formerna tas med somuppslagsord jämte de isländska endonymerna. Även den etableradeformen ?Island? hör hemma i en sådan sammanställning, dels somnamnet på ön, dels som kortform för namnet på republiken.