Impedimentens potentiella betydelse för biologisk mångfald
en studie av myr- och bergimpediment i ett skogslandskap i Västerbotten
Många impedimenttyper anses ha varit förskonade från mänsklig påverkan under lång tid
och borde därför uppvisa en lång skoglig kontinuitet. De skulle då innehålla så väl gamla,
grova träd som död ved i form av lågor och stående träd, faktorer som är viktiga för ett
bibehållande av artdiversiteten hos växter och djur. Syftet med denna studie, som
utfördes på uppdrag av AssiDomän Skog & Trä AB, var att analysera impedimentens
potentiella betydelse för biologisk mångfald. Detta gjordes genom en inventering av ett
urval av myrar, hällmarker och rasbranter inom ett geografiskt begränsat och
landskapsplanerat område i Västerbottens län. Ett antal parametrar så som grundyta,
trädslagsfördelning, krontäckningsgrad, mängd död ved och grova träd, samt
kulturpåverkan registrerades.
Det vanligaste trädslaget var tall och lövträd förekom oftare än gran på både myrar och
hällmarker. Virkesförrådet var lågt på myrimpedimenten, 24 m3sk!ha, medan det på
hällmarkerna var relativt högt, 109 m3sk!ha. Träden var klena och volymen grova träd var
därför låg. På hällmarkerna fann
s en högre volym grova träd än på myrarna. Grova
levande lövträd anses vara viktigare för artdiversiteten än grova levande barrträd. De
flesta grova träden på impediment var dock tallar.
Förekomsten av död ved är en faktor som påverkar artdiversiteten hos många växter och
djur. På impedimenten var mängden död ved liten. Det fann
s mer död ved per hektar på
hällmarksimpedimenten än på myrimpedimenten. Ett av de största hoten för de
vedlevande organismerna är att det finns för lite senvuxen och grov död ved. På de
inventerade impedimenten var den döda veden senvuxen, men klen och bestod mest av
tall. All död ved med en diameter över 30 cm var av barrträd. Både på myrar och
hällmarker fanns död ved i olika nedbrytningsstadier. På hällmarksimpedimenten var den
döda veden mer nedbruten än på myrarna. På myrimpedimenten fanns det mer stående än
liggande död ved, medan ett omvänt rorhållande rådde på hällmarkerna. I förhållande till
det totala virkesrorrådet var andelen död ved stor på impediment i jämförelse med
andelen död ved på brukad produktiv skogsmark.
Trots att impedimenten under lång tid anses ha varit rorskonade från skogsbruk hittades
kulturspår på en stor andel av de inventerade provytoma. Stubbar var det vanligaste
kulturspåret och återf
anns på samtliga hällmarker. På myrarna var även diken vanliga. På
hällmark hade 78 procent av provytorna ett eller flera brandljud, medan motsvarande
siffra på myr var 14 procent.
Impedimenten är i allmänhet antropogent påverkade, de domineras av klena barrträd och
har lågt virkesförråd. Mängden död ved är liten, även om andelen död ved är relativt stor
i förhållanden till det totala virkesförrådet. Impedimentens värde för den biologiska
mångfalden är därför begränsad. Genom ekologisk landskapsplanering kan deras
betydelse dock öka om de tillsamm
ans med kantzoner, korridorer, nyckel biotoper,
reservat samt en ökad naturvårdshänsyn på produktionsytorna, tillåts skapa ett mer
mosaikartat skogslandskap.