Idrott och Hälsa och betygsättning
I denna studie ställs frågan om den psykiatriska diagnosens sociala praktik för människor som inte har den psykiatriskt diagnostiserande specialvetenskapens utbildning genom att utforska ett perspektiv som inte uppmärksammats av forskningsfältet: vårdpersonalsperspektivet. Frågeställningen är hur människor som lekmän använder psykiatriska diagnoser och vilka faktorer som påverkar hur psykiatriska diagnoser upplevs som meningsfulla. Uppsatsens teoretiska utgångspunkt är hämtad från Ian Hackings analys av psykiatrisk diagnostik som en interaktiv kategori tillsammans med en analys av Martin Heideggers syn på det mänskliga ?varat? som ett socio-ontologiskt koncept. Härigenom framträder en bild av hur psykiatriska diagnoser är problemformuleringar sprungna ur självreflektion. Metoden som används är en explorativ intervjustudie med 26 vårdanställda i den svenska vården vilka i relation till den psykiatriska specialvetenskapen representerar ett aktivt lekmannaperspektiv på den psykiatriska diagnostiken och därmed representerar allmänhetens uppfattning om sjuklig normavvikelse. Resultaten visar att den psykiatriska diagnostiseringen är en kontextbunden social praktik där diagnoserna är meningsfulla i den utsträckning de har en praktisk funktion genom vilken de kan användas för att underlätta yrkesvardagen och hjälpa patienter att hantera det som av vårdpersonalen uppfattas som patientens problem. Det betyder att de faktorer som styr personalens och patienternas kontexter också styr diagnosernas sociala praktik samt att den part som dominerar kontexten alltid definierar vad som är det med diagnosen förknippade problem, dess symptom.