Hur hanterar revisorer på små byråer anmälningsplikt vid misstanke om brott?
en liten survey-undersökning med sex revisorer
En revisors arbete regleras av en mängd olika lagar, regler och rekommendationer. År 1999 lagstiftades anmälningsplikten vilket innebar att en revisor som misstänker ett ekonomiskt brott ska anmäla detta. Tidigare har en revisor som misstänkt att det pågått ekonomiska oegentligheter i ett företag inte självmant fått anmäla detta till polis eller åklagare. Anmälningsplikten innebär dock ett avsteg från tystnadsplikten som av många anses vara en av revisorns viktigaste regler. En revisor innehar en unik ställning i företaget som granskas och har därmed rätt att kräva upplysningar samt få tillgång till alla handlingar. Informationen som erhålls kan ibland vara av hemlig karaktär och därför måste klienten (företaget) ha förtroende för att revisorn hanterar informationen på rätt sätt. En revisor måste även ha intressenternas förtroende eftersom revisionen i första hand riktar sig till utomstående intressenter. Syftet med denna uppsats är att identifiera hur revisorer på några små byråer tolkar och efterlever anmälningsplikten och hur de hanterar balansen mellan tystnads- och anmälningsplikten. Vi har även försökt identifiera vad revisorerna tror skapar förtroende hos intressent och klient samt om detta förtroende har förändrats i och med anmälningsplikten. För att uppnå vårt syfte gjorde vi intervjuer med sex revisorer. Vår undersökning visar att anmälningsplikten inte medfört någon förändring i revisorns arbete och de flesta anser att lagen är svårtolkad vilket leder till svåra bedömningsfall. Att hantera förhållandet mellan tystnads- och anmälningsplikten tycker fyra av revisorerna är svårt medan två inte har något problem med det. De tror inte heller att förtroendet mot intressent eller klient nämnvärt har förändrats efter anmälningspliktens tillkomst.