Gröna tak som en metod för dagvattenhantering i Norrbotten
Den höga andelen hårdgjorda ytor i urban miljö bidrar till ökad belastning på dagvattennätet vid kraftiga regn och vid snösmältning. För att minska belastningen och förhindra översvämningar i urbaniserade samhällen kan grön infrastruktur införas, till exempel gröna (vegetationsklädda) tak. Gröna taks prestanda i kalltempererade klimat är ett område ej studerat i vidare utsträckning vilket bidrog till examensarbetets syfte med undersökning av ett grönt tak placerat i centrala Luleå. Genom en flödesmätare vid avrinningsutloppet från det gröna taket samt ett uppskattat flöde från ett intilliggande plåttak kunde de ackumulerade avrinningsvolymerna beräknas och jämföras. Det uppskattade flödet från plåttaket beräknades med takets area och SMHI:s nederbördsdata från Luleå Flygplats. För att undersöka avrinningens kvalité togs vattenprover från de båda takens avrinning. Proverna analyserades för metall-, kväve- och fosforhalt på ALS samt pH-mättes. Genom att konstruera en datormodell över kvarteret där provtagning skett, har en uppskattning om hur ett generellt sett vanligt svenskt innerstadskvarter reducerat avrinning vid installering av olika procentuella andelar gröna tak. Detta med hjälp av mjukvaran ?Storm Water Management Model 5.1005?, där konstruktion av modellen skett genom visuell uppskattning på plats, samt tidigare existerande kartläggningar och modeller. Resultatet visade att det gröna taket hade en fördröjande effekt på avrinningen för alla sex regntillfällen och en hög retentionsförmåga där medelvärdet för de beräknade procentuella retentionsfaktorerna var ca 92 %. Avrinningen från det gröna taket innehöll relativt höga koncentrationer av näringsämnena N och P, medan metallhalterna oftast var lägre än i avrinningen från plåttaket. Vid jämförande av de olika vattenvolymerna var de ackumulerade massorna för de utvalda metallerna, Cd, Cu, Pb och Zn, lägre i avrinningen från det gröna taket. De extremt höga zinkhalterna i avrinningen från plåttaket beror på att taket är förzinkat. De slutliga modellerna framställda i SWMM5.1, visade siffrorna på markant skillnad i fördröjd avrinning under alla modellerade återkomsttider och andelar gröna tak inom området. Även stora skillnader i den totala reducerade volymen vid områdets utlopp uppnådde värden på 10,5 - 66,5 % beroende på vilket typ av regn som närvarat. De beräknade retentionsfaktorerna och diagrammen över avrinningsvolymen från de två respektive taken visade att reduceringsförmågan av avrinningsvolymen från det gröna taket var hög. De mindre ackumulerade metallmängderna i jämförelse med avrinningen från plåttaket tyder på att det gröna taket fungerar som en sänka för luftföroreningar såsom tungmetaller. Däremot innehöll det gröna takets avrinning avsevärt högre halter av näringsämnena N och P i jämförelse med plåttaket, vilket troligtvis beror på gödsling och vegetationens upptagning av näringsämnen. Att införa grön infrastruktur på fler områden i tätbebyggelser kan reducera volymen vatten till dagvattenledningarna och risken för översvämningar och flödestoppar. Dock kan de relativt höga halterna av näringsämnen påverka recipienter negativt genom att orsaka övergödning.