Fotbollsspelare eller storskrävlare? Om stiltrogenhet och kulturell anpassning i fyra svenska King Lear-översättningar
I uppsatsen undersöks fyra svenska översättningar av Shakespeares King Lear vad gäller hur de behandlar kulturspecifika uttryck och viktiga stildrag hos originalet, som ordlekar, sammansättningar och blankvers.Den centrala frågeställningen är vilka olika strategier som präglar de fyra översättningarna, om de i första hand är stilistiskt trogna originalet eller om de har anpassats för att lättare kunna förstås av målspråkspubliken. Frågeställningen motiveras av det tidsmässiga avståndet till originalet och av att Shakespeares text innehåller en mängd för renässanspubliken aktuella referenser, som kan vara svåra att förstå för en senare tids publik.Analysen visar att det finns en tydlig skillnad mellan översättarna, i synnerhet mellan Björn Collinders och Britt G. Hallqvist versioner. Medan Hallqvists översättning är tydligt målspråksanpassad och talspråklig i stilen präglas Collinders översättning av stilistiskt originalnära lösningar, skriftspråklighet och arkaismer. Mellan de två ytterligheterna befinner sig Carl August Hagbergs och Jan Ristarps versioner, som å ena sidan har talspråkliga och målspråksanpassade drag, å andra sidan präglas av lexikala och syntaktiska arkaismer.Översättarnas olika val kan förklaras med deras olika syften och ideal. Medan Hallqvist skrev direkt för scenen och därför prioriterade ett idiomatiskt och lättförståeligt språk var språkvetaren Collinder främst intresserad av språkets formella aspekter.