Företagares rätt till skadestånd för inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet vid personskada. Om aktiebolagsägarens särställning
Enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen har den som lider personskada rätt till ersättning för inkomstförlust. I detta avseende är en av de grundläggande principerna att den skadade ska försättas i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig inträffat. När den skadelidande är företagare kan skadefallet även få effekter för företaget; stora förluster kan uppstå och i värsta fall måste verksamheten avvecklas. 5 kap 1 § 3 st skadeståndslagen möjliggör att skador som drabbar företaget kan ersättas som intrång i näringsverksamhet. Sådan ersättning kan emellertid endast utgå då verksamheten bedrivs i enskild firma, enkelt bolag, handelsbolag eller kommanditbolag. När den skadade är aktiebolagsägare betraktas denne inte som företagare utan som anställd, vilket innebär att huvudregeln är att endast löneförlust kan ersättas. Ett lågt löneuttag innebär således ett lågt skadestånd för inkomstförlust. Det kan emellertid finnas strategiska eller inkomstmässiga skäl till att aktiebolagsägaren har ett lägre löneuttag än vad aktiebolagets ekonomi faktiskt tillåter. Vidare betraktas skador som drabbar aktiebolaget på grund av ägarens personskada som icke-ersättningsgilla tredjemansskador. Möjligheterna till undantag från denna huvudregel, som skapats genom NJA 1975 s 275 (?tandläkarfallet?) och NJA 1975 s 533 (?optikerfallet?), är inte tillfredsställande. När den skadelidande ensam äger ett aktiebolag kan gällande ordning kritiseras för att inte i tillräcklig mån beakta den starka intressegemenskap som föreligger mellan ägare och aktiebolag. Ägaren kan ha investerat alla sina besparingar i bolaget, vilket innebär att bolagets ekonomiska situation är nära knuten till ägarens intressen. När en sådan intressegemenskap föreligger är distinktionen mellan ägare och bolag endast en fiktion. En ordning som strikt behandlar aktiebolagsägaren som anställd och betraktar aktiebolag och ägare som två skilda subjekt intar ett alltför formellt och begreppsinriktat förhållningssätt. Huruvida en skada kan ges ett visst begrepp - exempelvis tredjemansskada ? blir avgörande för om ersättning kan utgå. Ett sådant betraktningssätt innebär att det inte i tillräcklig mån kan tillses att den skadelidande erhåller ett ändamålsenligt skydd mot skadans ekonomiska verkningar. En sådan ordning får även till effekt att principen om full ersättning för uppkommen skada inte uppfylls. Problematiken vad gäller aktiebolagsägares rätt till skadestånd vid personskada kan således sägas innebära en konflikt mellan formalism och realism.Att aktiebolagsägaren inte har rätt till ersättning för samma förluster som andra företagare kan inte berättigas med hänvisning till att aktiebolagsägaren skulle inta en mer förmånlig ställning än andra företagare. Det finns exempelvis undantag till aktiebolagsägarens begränsade personliga ansvar, och skillnaderna i beskattning mellan ett fåmansaktiebolag och andra företag är i många avseenden neutraliserade. De skillnader som föreligger mellan företagsformerna inom skadeståndsrätten kan i vart fall inte antas ha tillkommit medvetet på grund av att aktiebolagsformen skulle vara mer förmånlig, utan beror snarare på det formella och begreppsinriktade synsätt som präglar området. Hos några av de största försäkringsbolagens förekommer att ersättning utges även för andra förluster än löneförluster. Trafikskadenämnden, som spelar en viktig roll för praxisbildningen på personskaderättens område, är emellertid mer strikta med att upprätthålla distinktionen mellan ägare och aktiebolag och med att behandla ägaren som anställd. Att endast ett fåtal ärenden tas vidare till domstolsprövning efter att Trafikskadenämnden har avgett yttrande innebär att något prejudikat på området inte tillkommit sedan 1975. Till dess att ett ärende om aktiebolagsägarens rätt till ersättning tas till Högsta Domstolen för prövning kommer rätten till ersättning i stor utsträckning att bero på försäkringsbolagens goda vilja.