Familjemedlemmars upplevelser av demensproblematik i ett relationsperspektiv
Under senare år har det skett en uppluckring av inställningen att samhället skall bära ansvaret för äldres vård och omsorg. Mycket på grund av att ekonomin är kärvare, men även att behovet av prioriteringar inom vård och omsorg växer. På senare tid har man sett att i bedömningar av äldres behov räknar man inte bara med makars insatser för varandra utan även om det finns vuxna barn som kan bistå den äldre. I en rapport från om äldre uppskattas att man i biståndsbedömningen i ca en fjärdedel av landets kommuner väger in anhörigas möjligheter att hjälpa. Upplevelsen av att vårda en familjemedlem med en demensproblematik i hemmet är ett komplext fenomen som påverkar familjen på olika sätt. Syftet med denna studie var att beskriva familjemedlemmars upplevelser av vad som sker i relationen mellan familjemedlemmar som vårdar en demenssjuk familjemedlem i hemmet, men också vad som sker i relationen till den demens sjuke familjemedlemmen. En kvalitativ manifest innehållsanalys användes för att analysera de elva vetenskapliga artiklarna. Analysen resulterade i två huvudkategorier och fyra subkategorier. Förändrade relationer mellan familjemedlemmar och förändrade relationer till den sjuke: denna huvudkategori är formad av fyra subkategorier som beskriver hur relationen till den sjuke förändras: svårigheten att förstå och acceptera när personligheten förändras, glädjen att finna strategier för att kunna kommunicera och vårda med meningsfullhet, svårigheter att bära bördan av omvårdnaden, ovisshet och skuldkänslor.I en rapport om demenssjukdomar betonas vikten av samspelet mellan vårdare och den demenssjuke, då man i rapporten beskriver att demensforskningen har just börjat se människan. Här beskrivs relationen som avgörande för resultatet. I en lugn och trygg miljö har det visat sig att en demenssjuk klarar mer än vad man trott tidigare. Detta har gett en insikt om hur känsliga demenssjuka personer är för relationen till människor omkring dem. Det är därför inte meningsfullt att forska om olika insatser i omvårdnaden vid demens utan att hänsyn tas till samspelet mellan den som vårdar och den demenssjuke. En konsekvens av detta är att relationsperspektivet måste vara i fokus vid planering av omvårdnadsinterventioner. Kommande forskning bör ägna mer studier åt relationens betydelse. Familjer som upplever tillfredsställelse och mening i vårdandet upplever situationen som mindre stressande vilket ökar förutsättningarna att orka med. Med dessa kunskaper finns det förmodligen stora vinster att göra, både för familjen som vårdar en dement familjemedlem och även ur samhällsekonomiska aspekter.