Ett demokratiskt Irak - är detta möjligt?
Under Gulfkriget växte en diktatur fram i Irak som världen lärde känna som Baathregimen. Denna styrdes av Saddam Hussein och hans inre cirkel, som behöll sitt maktmonopol genom upprepade våldshandlingar och hård kontroll över medborgarna. De demokratiska rättigheter som vi i västvärldens demokratier tagit som självklarheter var här inte så självklara. USA tog på sig rollen att avlägsna Saddam Husseins regim och bidra till att en demokratisk regering inrättades. Vid krigsslutet den 1 maj 2003 hade regimen fallit och Irak låg i händerna på ockupationsmakten. Man har därefter infört övergångsregeringar och övergångsparlament samt gjort en provisorisk författning, som sedan genom allmänna val har bytts ut mot en riktig regering, ett riktigt parlament samt en riktig författning. Vad denna uppsats syftar till är att klarlägga hur denna politiska process har yttrat sig. Har valen varit demokratiska? Går västvärldens demokratiska principer går att implementera i Irak, och hur ser denna demokrati i så fall ut? För att besvara syftet om huruvida Irak kommer att bli en demokratisk stat med tiden så har jag formulerat tre frågeställningar: (1) Hur bör en demokrati uppstå enligt de teorier som finns? (2) Hur har den politiska processen utvecklats efter kriget? (3) Vad finns det som talar för och emot en demokratisering av Irak? För att kunna definiera hur en demokrati bör uppstå, samt vilken demokratisk modell som bäst lämpar sig för just Irak, kommer uppsatsen först att göra en djupdykning ned i Robert A. Dahls och Arend Lijpharts kända demokratimodeller. Dahl lyfter fram sju polyarkiska institutioner som bör finnas inrättade i ett land för att de fyra demokratiska villkoren skall vara uppfyllda. De sju polyarkiska institutionerna består av: valda befattningshavare, lika och opartiska val, allmän rösträtt, rätt att kandidera i val, yttrandefrihet, alternativa informationskällor samt församlingsfrihet. De demokratiska villkoren är effektivt deltagande, lika rösträtt, upplyst förståelse samt kontroll över dagordningen. Dessa institutioner och villkor är av stor betydelse för ett lands förutsättning att utvecklas till en demokratisk stat. Lijphart, refererad i Larsson, 1997, s 75-78, använder sig av två idealiska demokratimodeller: westminstermodellen och konsensusmodellen. Dessa kan appliceras olika på olika politiska dimensioner i ett land. Ett land kan t.ex. använda sig av westminstermodellen ? eller majoritetsmodellen som den också kallas ? i parti-regeringsdimensionen medan den är präglad av konsensusmodellen - eller samförståndsmodellen ? i den andra dimensionen. Den första dimensionen behandlar landets partipolitik samt dess kammarsystem medan den andra dimensionen tittar på hur makten är decentraliserad/centraliserad. Uppsatsens empiriska del visar Iraks utveckling från diktatur mot demokrati, och hur dess politiska system har utvecklats under USA-koalitionen och FN: s tillsyn och rådgivning. Den visar också de olika konflikterna som präglar landet och återuppbyggnadsprocessen, exempelvis sunniarabernas motstånd mot decentralisering, problemen med att bilda interimsregeringar och interimsparlament, samt de problem som funnits med att skapa en irakisk författning. I analysen har de sju polyarkiska institutionerna ställts emot de två politiska valen som skett i Irak under 2005, vilket leder till slutsatsen att fem av sju institutioner är inrättade i Irak idag. Det som blivit klart är att fria och opartiska val, samt allmän rösträtt är två institutioner som inte till fullo finns. Det enda demokratiska villkor som därför skulle kunna vara uppfyllt är upplyst förståelse. Vidare har Lijpharts demokratimodell, refererad i Larsson, brutits ned i beståndsdelar och de olika dimensionerna har plockats ur och jämförts med Irak, som är ett heterogent samhälle med många konfliktdimensioner, mångpartipolitik samt decentraliseringstendenser. För att få en så bra demokrati som möjligt skulle det därför vara nödvändigt att använda sig av samförståndsmodellen, som tillgodoser alla de olika folkgruppernas preferenser genom dels en hög grad av provinsiellt självstyre, samt ett samarbete mellan de olika folkgrupperna på central nivå.