Det upphandlingsrättsliga skadeståndet. Primärt, sekundärt eller en chimär?
För de fall en leverantör lidit skada på grund av en upphandlande myndighets överträdelse av upphandlingslagstiftningen föreligger rätt till skadestånd enligt 16 kap. 20 § LOU och i denna uppsats redogörs för den svenska rättsutvecklingen på bestämmelsens område. Redogörelsen görs främst ur ett praktiskt perspektiv och bland annat beskrivs hur bestämmelsen tillämpats gällande skadeståndets storlek, beviskrav och vilka överträdelser som egentligen sanktioneras. Vidare avsätts ett förhållandevis stort utrymme åt att beskriva följderna av en avbruten upphandling.Precis som övriga sanktioner i 16 kap. LOU grundas skadeståndsbestämmelsen på de så kallade rättsmedelsdirektiven. Då de aktuella direktivbestämmelserna är generellt utformade lämnas stort utrymme till medlemsstaterna själva att avgöra hur de ska genomföras i nationell rätt. Den svenska lagstiftaren har emellertid valt att behålla den generella utformningen och i kombination med att såväl svenska förarbeten som EU- rättslig praxis ger svag ledning beträffande bestämmelsens praktiska tillämpning har dessa frågor successivt fått besvaras i praxis. Mot bakgrund av att det i så stor utsträckning ankommer på de svenska domstolarna att avgöra hur bestämmelsen ska tillämpas praktiskt blir frågan om hur dessa väljer att förhålla sig till rättsmedelsdirektivens bakomliggande syften av särskild betydelse. Dessa syften utgörs av prevention, till förmån för den upphandlingsrättsliga lagstiftningen, och reparation till förmån för de enskilda leverantörerna, och i uppsatsen belyses hur dessa fått genomslag i den svenska rättskipningen.Av uppsatsen framgår att det preventiva syftet prioriterats i den svenska rättskipningen men det visar sig emellertid inte vara av särskilt stor praktisk betydelse eftersom det av flertalet preventiva principer automatiskt följer en reparativ funktion. Ett faktum som åtminstone omfattar de fall då 16 kap. 20 § LOU faktiskt tillämpas. Av större praktisk betydelse är däremot hur dessa syften fått genomslag beträffande förhållandet mellan rättsmedelsdirektivens olika sanktioner. Rättsutvecklingen har nämligen drivit den reparativa skadeståndssanktionen från att vara en primär sanktion till att vara sekundär i förhållande till den mer preventiva överprövningssanktionen. I dagsläget är det därmed få situationer då 16 kap. 20 § LOU faktiskt blir tillämplig. Vilka dessa situationer är redogörs för i uppsatsen.