DISA
En prediktionsstudie av vägledd självhjälpsbehandling för depression via smartphone med internetstöd baserad på beteendeaktivering och mindfulness
KBTSmartphonebehandlingInternetbehandlingVägleddSjälvhjälpDepressionPrediktorerCredibility/Expectancy scaleSmartphoneanvändningAktivitetRegistrerade beteendenSamtidig ångestdiagnosInitial depressionDemografiska egenskaperDISA
Syftet med föreliggande studie var att undersöka om trovärdighet och förväntningar på behandling, deltagarens smartphoneanvändning, aktivitet i behandlingen, samtidig ångestdiagnos, initial symtomnivå på depression samt demografiska egenskaper kan predicera behandlingsutfallet i en depressionsbehandling via smartphone med internetstöd utifrån beteendeaktivering och mindfulness. 81 deltagare randomiserades till antingen beteendeaktiverings- (n=40) eller mindfulnessbetingelsen (n=41). Huvudutfallsmåttet var förändring i BDI-II mellan för- och eftermätning mätt med residual gain scores. Korrelationsanalyser genomfördes för att undersöka samband mellan prediktorer och utfallsmåttet. För att analysera skillnader mellan grupper gjordes regressionsanalys på interaktionseffekten mellan prediktor x grupp, samt envägs-ANOVA. Resultatet visade att två frågor som rör deltagarens smartphoneanvändning korrelerade negativt med utfallsmåttet för alla deltagare sammantaget; ?så här ofta i snitt laddar jag ner nya applikationer till min smartphone?, (r=-.45, p=.01, R2=.21), samt ?jag märker att jag ofta använder min smartphone när jag har tråkigt eller när jag inte har något annat att göra?, (r=-.24, p<.05, R2=.06). Av de demografiska variablerna korrelerade att ha sysselsättning positivt med utfallet för alla deltagare sammantaget (r=.26, p=.03, R2=.07). Civilstånd, att bo tillsammans med en partner, korrelerade positivt med utfallsmåttet i beteendeaktiveringsgruppen (r=.44, p<.01, R2=.19). En signifikant skillnad i förändring, mätt i förändringsvärde, mellan deltagare med måttliga och svåra initiala symtom på BDI-II observerades (t(69)=4.36, p<.01). Ingen signifikant skillnad i eftermätningar mellan de två grupperna kunde observeras. Slutsatsen är att hur deltagaren använder sin smartphone kan ha betydelse för utfallet. Även sysselsättning och civilstånd visade sig ha betydelse för utfallet. Varken att ha en svår depression och/eller en samtidig ångestdiagnos visade sig vara hindrande för att ta till sig behandlingen. Det var flera presumtiva prediktorer som inte visade signifikanta samband med behandlingsutfallet vilket indikerar att behandlingen kan komma att passa en bred patientgrupp.