Cassirer och argumentationens myter
En introduktion till förståelsen av m?thos och narratio i argumentation
RhetoricArgumentationErnst CassirerNarratioDispositioElocutioM?thosRetorikArgumentationErnst CassirerNarratioDispositioElocutioM?thos
I denna uppsats undersöker jag hur det är möjligt att med hjälp av bland annat Ernst Cassirers teorier kring myter och genom att se hur dessa tar sig i uttryck i ett narratio, nå en utökad förståelse för argumentation genom att ta fasta på det som ligger utanför logikens och det rationella förnuftets område. Med utgångspunkt i Cassirer, kompletterad av Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis och Jesper Svenbro, visar jag hur m?thos hela tiden är närvarande i vårt tänkande, hur m?thos skapar och omskapar mening samtidigt som denna mening sätts i spel genom olika myter. I argumentation tar dessa myter formen av det som i den antika dispositionen för ett argumenterande tal kallades narratio. En av de viktigaste funktionerna för narrationen är att skapa trovärdighet åt ett m?thos och detta sker på fyra olika sätt: prosans genrekarakteristiska, diakrona handlingskopplingar, anagnorisis, samt den synkrona sammanlänkningen. Den sistnämnda ger också övergången till en annan viktig aspekt av trovärdighetsskapandet; elocutio, där jag undersöker två typer av figurer och troper: överförande och förstärkande. I de överförande figurerna kan vi se hur m?thos bricoleras av betydelser hämtade från andra fält, medan vi i de förstärkande figurerna kan se vad som skapat ett specifikt m?thos och vilket pathos som varit viktig för mytskaparen. Uppsatsens slutsats blir därmed att människan, trots vår uppfattning om argumentation som en rationell företeelse byggd på logik, istället alltid är, med Derridas ord, mytopoetiska bricoleurer. Vi kan därmed inte bortse från myterna när vi undersöker argumentation samtidigt som vi därmed också måste lämna önskan om att värdera, rangordna och systematisera all argumentation, en tro som ur detta perspektiv bara blir till en myt. För denna argumentationssyn med grunden i retoriken blir istället Aristoteles ideal fronesis viktigt, då detta synsätt innebär förståelse, som i förlängningen ger en klokhet om vilka handlingsval som i slutändan gör gott.