Bulimi - hur ser behandlingen ut?
En kvalitativ studie om styrkor och svagheter i vården kring bulimi
Syfte:Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur olika behandlingskoncept för bulimi ser ut, att undersöka vilka styrkor respektive svagheter behandlare och tidigare patienter anser finns inom vården gällande Bulimia Nervosa, och att undersöka hur patienter med Bulimia Nervosa kan bli återhämtade från sin sjukdom. Frågeställningarna har varit: Vad anses vara styrkorna med respektive behandlingsmetod? Vad anses vara svagheterna med respektive behandlingsmetod? Hur kan en individ övervinna sin sjukdom?Metod:Metoden i studien har varit att göra intervjuer med personer som på olika sätt varit inblandade i behandling av patienter med Bulimia Nervosa. Urvalet skedde genom ett så kallat snöbollsurval. Sex stycken intervjuer har genomförts med behandlare och patienter från Stockholms Centrum för Ätstörningar och Mandometerkliniken. Av dessa var fyra stycken behandlare och två stycken var patienter.Resultat:Summeringen av resultaten visar att behandlingsklinikerna arbetar på olika sätt för att uppnå sina mål. Styrkorna för båda klinikernas behandlingsmetoder har angivits att de arbetar på ett strukturerat sätt med dels mat och ätande, dels med hela människan. Behandlarna hade svårt att hitta svagheter i sina behandlingsmodeller, men en av patienterna tycker att en svaghet var brist på behandling av tankar och känslor som dök upp efter att ätandet hade börjat fungera.Slutsats:Slutsatsen är att intervjuerna och material från respektive klinik har gett en bild av hur behandlingsmetoderna för bulimi på Stockholms Centrum för Ätstörningar och Mandometerkliniken ser ut. De olika behandlingsmodellerna arbetar efter helt olika koncept. Båda klinikerna upprättar individuella behandlingsplaner för varje patient, men beträffande uppföljningen av patienterna efter utskrivning skiljer de sig åt. Uppsatsen visar att det finns behandlingsmetoder mot bulimi men att behandlingsresultatet skiljer sig från patient till patient. Klinikerna visar båda på framgångsrika men något otydliga behandlingsprognoser.