Bortom könsbinära normer
Kön, kropp och könsidentitet i statliga diskurser och transpersoners berättelser.
Inom transvården finns idéer om att kön, kropp och identitet är stabila och binära. Transvården eftersträvar att upprätthålla denna illusion med följden att transpersoner som inte ser en identitet/könsuttryck inom denna idé som nödvändig, exkluderas transvården. Jag lyfter i den här uppsatsen fram några transpersoners berättelser vilka i dagsläget är exkluderade transvården. Dessa personers resonemang gällande kön, kropp och identitet går på diagonalen med transvården och samhällets förgivettagande om att dessa komponenter ska följa en specifik ordning. Uppsatsens material visar på att transvården i hänsyn till mänskliga rättigheter, mina deltagares självbestämmande över den egna kroppen och identiteten samt mental hälsa, måste transvården ta större hänsyn till klienters behov istället för att fokusera på ett reproducerande och befästande utav socialt konstruerad idealisk maskulinitet/femininitet, kropp och identitet. Materialet visar att transfobi är lika komplext som genus och är en aktion mot ett kulturellt obegripligt genus. Genus görs performativt genom ett system av sociala institutioner, inom dessa institutioner återfinns transfobin. Det handlar bland annat om intrapersonella möten, könssegregerande praktiker på badet och binär diskurs inom transvården, således visar jag att diagnosen könsidentitetsstörning är ett uttryck för transfobi då den normaliserar det binära och staten legitimeras kontroll och rollen som grindvakt i fråga om hur vi förkroppsligar subjekt.