Betraktaren och delaktigheten i Yayoi Kusamas film Self Obliteration
Betraktarens delaktighet i Yayoi Kusamas (f. 1929) film Self Obliteration (1967) mäts genomen beskrivning och analys av collage, montage och narration ur ett ergodiskt perspektiv. Yayoi Kusama står för ett av de mest kända och omfattande konstnärskapen i vår samtid. Med målningar, film, mode, skulptur, performance, happening och böcker försöker hon förståsig själv och universum. Målet i Self Obliteration är att förinta sitt jag och uppgå i någontingannat. På samma sätt fungerar hennes konst, betraktaren upplever det som på engelska kallas immersion (djup mental involvering) att uppgå helt i verket, genom dess meditativa och repetitiva form. Ett sätt att mäta delaktigheten, inte hos betraktaren men i verkets materiella form, handlar begreppet ergodicitet om. Betraktaren förväntas här inte vara en passiv åskådare utan en aktiv medspelare. I denna uppsats svaras på frågan huruvida Sel fObliteration står för en hög ergodicitet i förhållande till sin betraktare. Filmens struktur går att jämföra med definitioner på det som kallas nya media, och deras förhållande till betraktaren. Genom att minska, eller allra helst utplåna avståndet mellan avsändare och mottagare uppstår nya sätt att se på konst. Det ergodiska perspektivet syftar till att mäta betraktarens förmodade delaktighet i text/verk. Således mäts inte den faktiska delaktigheten, utan möjligheterna till en eventuell delaktighet genom att undersöka själva verkets utformande. Det är verket och inte betraktaren som studeras, men hur kan man studera ett verk utan att det finns någon betraktare? I denna uppsats är betraktaren densamma somstuderar verket och upplevelserna redogörs tydligt och kritisk analys ställs mot varseblivning och upplevelse.