Betesbeteende hos tre hästraser
Övervikt är ett stort problem hos våra hästar och ponnyraser. Det fett som sätter sig lokalt över nacke, bakom bog och bak vid svansroten är så kallade aktiva fettdepåer. Dessa är ett av symtomen på Equine metabolic syndrome vilket är det samma som insulinresistens. Insulinresistens i sin tur tros vara en av de viktigaste orsakerna till fång. Skillnader i insulinresistens har påvisats mellan olika raser. En jämförelse av metabolismen mellan varmblodig travhäst och islandshäst har dock visat att det inte föreligger några skillnader i hur de båda raserna tar upp näringsämnena från två olika hösilage. Trots detta förlorade travhästarna vikt medan islandshästarna lade på sig mer vikt. Detta väckte frågan om det kanske istället kunde finnas någon skillnad i hur lång tid de olika raserna äter. För att undersöka detta gjordes en pilotstudie av tre raser som gick tillsammans i en beteshage. De tre raserna var varmblodig travhäst, islandshäst och gotlandsruss. Hästarna studerades åtta av dygnets 24 timmar under två dagar. Hypotesen var att gotlandsruss och islandshästar tillbringar mer tid åt att äta än vad varmblodiga travhästar gör. Under de här åtta timmarna visade det sig dock att travhästarna var de som tillbringade mest tid åt att äta. Vår hypotes höll därför inte. En intressant observation under studien var att de nio hästarna i hagen delade upp sig i tre olika små flockar. De tre gotlandsrussen, tillsammans med en av islandshästarna höll sig nära varandra och bildade en egen liten flock och det samma gällde de andra hästarna som bildade egna små rasvisa flockar. Detta rasflocks beteende har setts även i andra försök. I en studie med den japanska ponnyn Hokkaido och lätta halvblodshästar bildades två separata flockar. Hästarna som bestod av samma ras höll sig närmare varandra än hästarna av den andra rasen. Slutsatsen av försöket är att det inte är ättiden som gör att vissa hästraser blir fetare än andra