Battle of forms
vilken är den lämpligaste lösningen för avtalsparterna?
Kollisionen mellan två standardavtal benämns battle of forms och frågan blir om det finns ett avtal mellan parterna och vilka villkor som ska reglera parternas förpliktelser. De faktorer som anses vara av vikt är att lösningen bör vara förutsägbar, den ska innebära att parterna har en fortsatt avtalsrelation till varandra, den bör lösa tvisten snabbt och effektivt samt att den bör ta hänsyn till parternas egna krav och önskemål. Den svenska avtalslagens regler om oren accept innebär ett avtalslöst tillstånd mellan parterna och den svarar inte på vilka villkor som ska reglera avtalet. The last shot enligt art. 19 CISG innebär att det sist översända standardavtalet bli gällande på avtalet. Den amerikanska UCC 2-207 innebär en the first shot lösning, det första standardavtal som översänds till den andra parten ska reglera avtalet. Både the first och the last shot är möjliga lösningar, dock anses det inte lämpligt att battle of forms skulle lösas beroende på vem som råkar avge den första eller sista viljeförklaringen. Engelsk praxis stadgar att hänsyn ska tas till de individuella omständigheterna genom att beakta allt relevant material samt ta hänsyn till parternas beteende. Dock är lösningen baserad på spegelbildsprincipen enligt common law, varför lösningen inte anses vara lämplig. UniP och PECL erbjuder en s.k. knock-out lösning som innebär att ett nytt avtal bildas på grundval av de gemensamma villkoren i de båda standardavtalen samt eventuell utfyllnad. I en jämförelse av lösningarna framgår det att the knock-out rule kan vara den lösning som är mest lämpad och anpassad efter battle of forms och realiteterna i praktiken när parterna ingår avtal.