Den tilltagande globaliseringen ställer nya krav på juridiken och nationella beteenden ersätts av gemensamma tillvägagångssätt. Internationella regelverk i form av UniP och PECL aktualiserar frågan om vilken betydelse dylika regelverk har för svensk nationell rätt. Den situation som behandlas i uppsatsen är den då två parter har ingått förhandlingar men avtal av olika anledningar inte slutits. Syftet med uppsatsen är att redogöra för det prekontraktuella ansvaret inom svensk rätt samt enligt bestämmelserna i de internationella regelverken UniP och PECL. Detta i avsikt att med utgångspunkt i tre rättsfall, göra en jämförande analys och söka utröna likheter och skillnader avseende ansvaret i situationer då parter förhandlat men avtal inte kommit till stånd.

Kollisionen mellan två standardavtal benämns battle of forms och frågan blir om det finns ett avtal mellan parterna och vilka villkor som ska reglera parternas förpliktelser. De faktorer som anses vara av vikt är att lösningen bör vara förutsägbar, den ska innebära att parterna har en fortsatt avtalsrelation till varandra, den bör lösa tvisten snabbt och effektivt samt att den bör ta hänsyn till parternas egna krav och önskemål. Den svenska avtalslagens regler om oren accept innebär ett avtalslöst tillstånd mellan parterna och den svarar inte på vilka villkor som ska reglera avtalet. The last shot enligt art. 19 CISG innebär att det sist översända standardavtalet bli gällande på avtalet.

År 1989 ratificerade Sverige CISG med ett särskilt förbehåll. Då svenska avtalslagen betraktas som föråldrad i jämförelse med internationaliseringen, förs diskussioner huruvida en revidering av lagen ska aktualiseras, i mån om att öka effektiviteten på den inre marknaden. UniP och PECL, är andra internationella principer som kan påverka avtalslagens utveckling, på så vis att hänvisning sker till dessa om Sverige beslutar en anslutning till CISG del II. Syftet med uppsatsen var att belysa de problem vid uppkomsten av gränsöverskridande av avtal. Den ska inte ses som uttömmande, då dess främsta syfte har varit att redogöra likheter och skillnader som infinner sig mellan svensk och internationell regelverk på kontraktsrättens område.

SammanfattningVid en fastighetsöverlåtelse är det mångt och mycket som skall regleras så som köpe-kontrakt med alla dess skriftliga krav. Gällande regleringen av fel i fastighet har lag-stiftaren valt att dela upp ansvaret mellan säljare och köpare för att underlätta an-svarsbördan. Faktiska fel i fastighet tillhör köparens ansvarsområde och denne har en undersökningsplikt som fastställer att denne inte äger rätt att gentemot säljaren åbe-ropa de fel denne bort upptäcka vid sin undersökning. Denna ansvarsfördelning har dock ställts på sin spets efter domslutet i NJA 2007 s. 86 då HD ålade en säljare an-svaret kring faktiska fel i form av en upplysningsplikt.Då HD inte lämnat någon vägledning för hur en liknande upplysningsplikt kan ak-tualiseras är rättsläget idag något oklart gällande faktiska fel och vem som bör stå an-svarig.