Att socialisera unga kriminella som lever med ett neuropsykiatriskt funktionshinder
Den här uppsatsen har undersökt hur tre relevanta myndigheter socialiserar unga kriminella som lever med ett Npf ? neuropsykiatriskt funktionshinder. Tre frågeställningar användes: Samverkan mellan myndigheterna vid socialisationen till samhället för unga kriminella med ett Npf? Erfarenheter som myndigheterna har av unga kriminellas socialisation till samhället? Är IÖV ? intensivövervakning med elektronisk fotboja en möjlighet i socialisationsarbetet av unga kriminella med Npf? Kvalitativ ansats där intervjuer har gjorts med tre personer/myndighet. Intervjuerna spelades in. Datan analyserades efter kvalitativ metod, kategoriserad efter teman-ledtrådar. Socialisationsteorier användes för en bättre förståelse av socialisationsprocessen. Resultatet visade att samverkan fungerar om det finns pengar samt vilken myndighet som ska betala. Att dela på kostnaderna är inte aktuellt. Myndigheterna har trettio års erfarenheter av att socialisera unga. Myndigheterna har kommit fram till att det finns ingen ungdomsproblematik utan det är vuxenvärlden är problemägare, samt att det är viktigt med vuxenförebilder som har en tydlig gränssättning med en kärleksfull framtoning. IÖV som hjälpmedel är tudelat. Respondenterna är överens om att det inte går att straffa bort ett felaktigt beteende. IÖV kan användas som ett styrmedel mot en behandling, den myndighet som faktiskt arbetar med IÖV tycker att det är ett utmärkt hjälpmedel men vill att ungdomarna döms till en personlig assistent som stöttade upp, ungdomarna har rätt till att ansöka om LSS.